– Det är fortfarande en symbolisk milstolpe att jag fick årets textförfattare i egenskap av rapartist. Att jag fick ta den platsen, att det inte måste vara jättesvår poesi. Det här är en vinst för hiphop som genre, säger Erik Lundin. Foto: Lars Pehrson/TT
Erik Lundin med sina två grammisar. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Med kärlek till det skrivna ordet

Han kallas Sveriges hetaste rappare och kammade hem två grammisar vid galan nyligen. Nu är Erik Lundin på turné tillsammans med Michel Dida och på fredag den 11 mars kommer de till Babel i Malmö.
– Jag har lagt ner mina hundår och gjort ett antal spelningar som inte är i närheten av det vi gör nu. Nu känns det att jag är något på spåren, säger Erik Lundin.

Han har spelat på Babel förr, då som support till Adam Tensta. Då var hans hyllade debut-ep Suedi bara några dagar gammal, så publiken hade knappast hunnit upptäcka den ännu.
– Nu blir det kul att se om den har växt för folk i Malmö, säger Erik, som hittills under turnén har upplevt att den gjort just det.

Suedi fick pris som årets hiphop/soul både på P3 Guld och grammisgalan. Dessutom fick Erik grammisen som årets textförfattare.

Betyder priserna något?
– Ja, absolut. Det är lite på två plan för det är ju knepigt att tävla i musik, det handlar ju om människors åsikter, men det är fett att de enades om att min platta var den fetaste.
Textförfattarpriset betydde ändå mest.
-Det är ett pris som jag haft ögonen på i åtta år. Jag har en sådan kärlek till det skrivna ordet, vare sig det handlar om böcker, serietidningar eller rap. Jag har alltid tyckt att det är kul att leka med ord.

Tidigare i vintras var Erik Lundin med i Gomorron Sverige och körde en tiominuters a cappella rap. I några rader, som han skrev för ganska länge sedan, beskriver han sina ambitioner:
”Jag ville bli kändis, ända sen Pampers/sedan jag låtsades skåla med Champis/har jag drömt om en Grammis”
– Och det var priset som bästa textförfattare jag menade, det är det finaste priset man kan få, säger Erik med ett litet skratt.
Erik Lundin har breda referensramar i sina texter, något som gör att hans musik kan uppskattas av många. Själv har han också alltid lyssnat på olika genrer.

– Jag har själv lyssnat på allt från Cornelis till Bellman, jag gillar folk som leker med språk över huvud taget. Jag är rapartist, men jag ser mig lika mycket som musiker och även som författare. Jag läser mycket och är intresserad av dokumentärer. Allt gör att man får bredare referenser, även om jag pratar om min bakgrund och min musik är rotad i förorten.

Hur kom det sig att du valde den här konstformen och inte till exempel poesi?
– Den poesi jag presenterades för var så annorlunda. Den kom från sekler som jag inte hade någon anknytning till av logiska skäl och jag såg inte mig själv i det. Jag kände inte att någon som såg ut som jag eller pratade som jag kunde vara poet. Det kändes mer som en konstform begränsad till dem som levde för länge sedan eller till samtida poeter som jag inte förstod något av. Men rapparna berättade historier om den samhällsklass och utsatthet som jag själv kunde identifiera sig med. Den enklaste formen, som fanns närmast, det var rap. Jag ser inte hur jag kunde fått en annan ingång, utöver att bli författare.

Hiphop handlar om att berätta historier, det är navet i låtarna.
– I dag tänker jag på min pappa, som har rötterna i Västafrika. Där finns något som heter grioter, folk som för traditioner och historier vidare genom berättandet. Jag ser det symboliska i att jag är någon form av griot, inte från Västafrika men från Västerort. Det är därför jag har valt att använda alla slangord som vi använder där, även om många inte förstår. När folk lyssnar i framtiden vill jag att man ska höra exakt som vi pratade då. Jag är övertygad om att de orden en gång kommer att finnas i svenska ordlistan.

Som en tidskapsel om man lyssnar om 50 år?
– Ja, och någonstans – utan att jag hade så stora planer på – tänkte jag just så. Därför gjorde jag även ett Suedi-lexikon, så att de som inte förstår kan hänga med. Men det får inte bli på bekostnad av autenticiteten.

Det tog lång tid för dig att göra Suedi. Har du ny musik på gång?
– Egentligen tog det kort tid, den i sig gick fort. Det som tagit tid för mig var att hitta uttrycket, så att debuten tog åtta år är både sant och falskt. Å andra sidan kan man säga att den tog hela livet, för historierna som jag berättar är sådant jag upplevt. Med det sagt är jag redan i studion och jobbar på nytt. Jag har hunnit samla på mig ganska mycket material. Jag släppte en remix på Didas låt förra veckan, Telefonen med Erik Lundin. Men jag kommer nog att bli klar med nästa projekt rätt långt innan det släpps.

Skriver du på en bok?
– Jag har blivit kontaktad av två förlag som vill ge ut min debut i bokform. Jag har inte kommit med något förslag och jag har inte lagt upp någon plan för vad jag vill göra, men de är intresserade. Jag har inte satt mig till bords med något, men det kommer definitivt att komma, det är en av mina stora ambitioner.

Har du bestämt dig för att satsa på heltid på svenskt?
– Nej, det är fortfarande etablerade artister som vill göra grejer med mig på engelska, eftersom det är det jag gjort merparten av mina år. Erik Lundin var egentligen lite ”inte lägga alla äggen i samma korg”-tänk. Jag har ett projekt till som är färdigt tillsammans med Marcus Price från Fattaru under namnet Badin. Jag kommer aldrig att släppa engelskan. Men just nu finns så mycket att göra så jag vill inte sprida fokuset på för många grejer.