Fru Pearce (Suzanne Flink), Freddy (Jonas Schlyter), Henry Higgins (Lindy Larsson) och Eliza Doolittle (Annica Edstam) i Malmö Operas turnéversion av My fair lady. Foto: Malin Arnesson
My Fair Lady, Lindy Larsson, Annica Edstam, Helsingborgs stadsteater, 160210.
My Fair Lady, Lindy Larsson, Annica Edstam, Helsingborgs stadsteater, 160210.

My fair lady klarar inte nutiden

Recension

SCEN
My fair lady
Musikal av: Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text)
Baserad på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion
Musikaliskt arrangemang: Trude Rittmann
Översättning: Ingela ”Pling” Forsman
Musikalisk bearbetning och instudering: Jakob Lindbirk
Manusbearbetning och regi: Anna Novovic
Scenografi och kostym: Helle Damgård
Ljus: Johan Bergman
Koreografi: Bill Holmberg
Pianister: Elisabeth Boström och Annika Bjelk
Medverkande: Annica Edstam, Lindy Larsson, Jörgen Düberg, Bengt Krantz, Jonas Schlyter, Maria Streijffert med flera
Premiär på Helsingborgs stadsteater 18 februari

Ambitionerna är stora i Malmö Operas turnéuppsättning av My fair lady: nyöversättning av texten, ett utsökt musikarrangemang för dubbelpiano med rötter i originalet och nytt grepp om regin där relationen mellan de två huvudfigurerna sätts i fokus; till det en besättning med gedigna meriter inom både musikteater och talteater. Dessutom ett gediget kringverk i scenografi, kostym och ljus.
Men trots alla goda förutsättningar: föreställningen håller inte. Man går därifrån med ett stort ”Jaså, var det inte mer?” i huvudet.

Kanske är det så att förnyelserna och ändringarna fick tiden att komma ifatt denna mest älskade och spelade musikal. Trots att tidsaspekten behållits är det ändå en konfrontation med nutiden och det klarar inte Ladyn. Den mår bäst i en epok då överklassen hade rätt, ja nästan skyldighet, att vara nedlåtande.
Originaluppsättningens Henry Higgins pladdrar fram sina oförskämdheter utan ond vilja och publiken älskar honom för hans överklassmanér; när nu Lindy Larsson som Higgins kommer med samma repliker är han infamt elak, man får lust att slå honom på käften.
Och Annica Edstams gestaltning av Eliza som en jämbördig med Higgins får kärlekshistorien än mer osannolik – det skulle vara troligare att hon polisanmälde honom. Utan dåtidens skimmer blir Alan Jay Lerners romantisering av Shaws cyniska teaterstycke en ganska ointressant nullitet. Det skulle ha varit bättre med en omarbetning som använde det slut som Shaw antyder: Eliza gifter sig med Freddy eller det som Hasseåtage för fram i den lilla sketchen ”Om My fair lady hade haft en replik till”, där Birgitta Andersson brister ut: ”Jag kan väl för fan inte hålla reda på dina tofflor”.

Musikaliskt är föreställningen ojämn. Arrangemanget för dubbelpiano är genialt och Elisabeth Boströms och Annika Bjelks framförande är mycket skickligt: elegant och medryckande, dessutom med handfast stöd till solisterna. Och det behövs: trots att solisterna bevisligen är mycket meriterade svajade det betänkligt i många passager vid premiären, speciellt i ensemblerna. Kanske har repetitionstiden varit för kort?

Även i det sceniska finns en del mistor. De talade replikerna hackar ibland och agerandet blir ställvis ganska stelt. Men det finns också en del underbara scener: Den spanska räkan (den tidigare spanska räven) utvecklas till riktig slapstick, ett enastående dårpipperi.
Och i scenen där pappa Doolittle sjunger ”Ta mig till min brud i tid” visar Bengt Krantz sitt artisteri till fulländning och eldar publiken till taktfasta applåder. Även hans ”Har man lite flyt ibland” måste räknas till föreställningens höjdpunkter.
Annica Edstams gestaltning är sceniskt gedigen och mycket välsjungen och följer regissörens intentioner att göra Eliza som en mogen viljestark kvinna och Jörgen Dübergs Pickering är också mycket välgjord om än aningen fladdrig.
Och Lindy Larsson som Higgins? Jag måste erkänna att jag är kluven. Lindy Larsson är en äkta sång- och dansman med mängder av rutin och mycket känsla i rösten. Han har med framgång framställt flera olika individer men Higgins överklasselegans ligger en bit utanför hans register. Han blir för mycket mansgris, för vanlig. Och därmed faller hela historien.

Nu ska Malmö Opera ge sig ut på långturné med Ladyn. Inte bara flera platser i Skåne utan även Skövde, Vara och Motala står i tur. Och i slutet av april och en bit in i maj landar man åter i Helsingborg.

SCEN
My fair lady
Musikal av: Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text)
Baserad på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion
Musikaliskt arrangemang: Trude Rittmann
Översättning: Ingela ”Pling” Forsman
Musikalisk bearbetning och instudering: Jakob Lindbirk
Manusbearbetning och regi: Anna Novovic
Scenografi och kostym: Helle Damgård
Ljus: Johan Bergman
Koreografi: Bill Holmberg
Pianister: Elisabeth Boström och Annika Bjelk
Medverkande: Annica Edstam, Lindy Larsson, Jörgen Düberg, Bengt Krantz, Jonas Schlyter, Maria Streijffert med flera
Premiär på Helsingborgs stadsteater 18 februari