Clemens Altgård.

Hundraåriga dadaismen lever

Krönika

I fredags firades på sina håll i världen dadaismens hundraårsdag. Om nu en rörelse kan sägas ha en födelsedag. Dada, som rörelsen ofta kort och gott kallas, uppstod knappast över natt, bara så där. Men faktum kvarstår det är 100 år sedan dadaisterna började verka i Zürich, som den gången, med ett pågående världskrig, var en tillflyktsort för många kulturpersonligheter i exil.

För fyra år sedan recenserade jag den rumänskamerikanske författaren Andrei Codrescus bok Tzara och Lenin spelar schack. Den handlar bland annat om dadaismens framväxt och kanske var det så att dadaisten Tzara och kommunisten Lenin verkligen möttes över ett schackbräde i Zürich. De befann sig där samtidigt och båda var schackspelare. Och framförallt kom de att förknippas med varsin ism. Länge framstod dadaismen som ett överspelat kapitel i kulturhistorien medan kommunismen framstod som en rörelse med framtiden för sig. Som Codrescu påpekar är det i våra dagar kommunismen som framstår som ett passerat kapitel medan dadaismen i modifierad form har framtiden för sig. Dadaismen är nämligen inte någon ideologi som går ut på att styra samhällsutvecklingen i någon viss riktning. I stället framstår dadaismen som en individualistisk rörelse som ifrågasätter i stort sett allting. Den kan kallas nihilistisk i det avseendet. Men ur dadaisternas samling kring en absolut nollpunkt uppstod en enorm kreativitet. Och dadaisterna har fortsatt att inspirera.

Själv fick jag upp ögonen för dadaismen på 80-talet. Bland annat kom jag i kontakt med ett slags multimediekonstverk av Carsten Regild och Rolf Börjlind med titeln – Konst är dyrbarare än korv. Titeln var ett lån från dadaisten Francis Picabias Dadamanifest från 1920. De producerade en video med Regilds collageartade bilder och en maxisingel med Gateway Band, en tillfällig konstellation, med musiker som Mats Ronander och Stefan Nilsson. Min dåvarande förläggare i Lund gav dessutom ut Ingemar Johanssons omfattande presentation av dadaisterna i Dada – en antologi. Jag ska inte överdriva bokens betydelse för mitt eget skrivande, men visst tog jag och vissa av mina poetkollegor i gruppen Malmöligan intryck av dadaisterna. Kanske inte rent formmässigt, men när det gällde attityden och inte minst när vi själva skrev manifest.

Men dada i dag då? I den internationella konsttidskriften The Art Newspaper hittar jag en färsk artikel med rubriken Is Lady Gaga the face of 21st-century Dada? Den visar sig handla om att popstjärnan fått en inbjudan till dada-firandet på Cabaret Voltaire – Dada Haus i Zürich. Om Cabaret Voltaire när det först begav sig var namnet på en soaré så är det numera en institution. Där pågår för närvarande utställningen Obsession Dada fram till den 18 juli. Cabaret Voltaire är också namnet på ett av mina favoritsyntband från England. Min poetkollega, från Malmöligan, Martti Soutkari är dessutom sångare i bandet Blago Bung som tagit sitt namn från dadadikten ”Karawane” av Hugo Ball. Dada lever!