Den har rykte om sig att vara fet, den klassiska ryska litteraturen. Såväl till kvalitet som omfång. Många är de litteraturvetenskapsstudenter som slitit sitt hår över antalet sidor i Gogols Döda själar (510), Dostojevskijs Bröderna Karamazov (850) eller Tolstojs Krig och fred (1090). Med sina 650 sidor skriver Ljudmila Ulitskajas Det gröna tältet in sig i samma traditon. Och hur skulle en bok som tematiserar just den stora ryska litteraturen annars se ut?
Att romanen tematiserar litteraturen är egentligen en sanning med modifikation. I själva verket spänner Ulitskaja ut sitt verk över den ryska arvet i allmänhet. Å ena sidan storslagen fiktion, å andra sidan statlig repression. Dikt och diktatur. Kultur och kolchoser. I centrum för berättelsen står de tre barndomsvännerna Micha, Sanja och Ilja. På promenader med den passionerade läraren Viktor Juljevitj finner de unga gossarna vägen till litteraturen. Viktor talar med dem om Mandelstam, skanderar dikter av Kuzmin och Lermontov, visar vilka vägar Puskjin har gått – hur han rört sig i sin fiktion och det fysiska gaturummet. Det är ett döda poeters sällskap, fast här får de namnet LJURS:arna – den ryska skönlitteraturens vänner. För Viktor själv är litteraturen allt. Mest slående är beskrivningen av hans relation till de antisemitiska kampanjer som bredde ut sig i 50-talets Sovjet:
- Skånskan.se - Alla artiklar på
- Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
- Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN