Tamgrisen har en lång historia i vårt land. FOTO: ARNE FORSELL/BILDBYRÅN

Tamsvin och vildsvin – om julgrisens historia

Traditionellt står grisen i centrum på julen. Det där började så vitt man vet för cirka 3000 år sedan.

I arkeologiska utgrävningar kan man spåra att svinhållning och svinskötsel var vanligt förekommande redan då. Parallellt med tamsvinen fanns vildsvinen i skogarna. I Skåne hade man i tidig stenålder svin som ibland kallades torvsvin.
I Sverige var grisen dyrkad av hedniska svear. Vikingarna använde svin som förebild och svinet var centralt i den nordiska mytologin. Vid midvinterblotet – den stora hedniska festen i samband med midvintersolståndet – offrades grisar och döda kroppar hängdes upp i träd, företrädesvis ekar. Ekar och grisar har i historien ett nära symbiotiskt förhållande och till det som svin gillar allra bäst hör ekollon och bokollon. Inte bara i asatron utan också i svensk folktro har grisen en given roll.
Men vikingarna jagade vildsvinen hårt och på 1300-talet dog de ut i stora delar av Svealand, men också i Östra Götaland. På andra ställen som på Öland fanns de kvar ända fram till slutet av 1700-talet.
I Skåne utvecklades en hel kultur kring ollonsvin. Ollonsvinen bökade i skogen och vaktades av en svinaherde. Mitten av 1700-talet blev en brytningstid för den svenska svinhållningen. Ollonsvinen, som bara fått mat och samlats in under vintertid, hade varit norm. Men nu började man hålla grisar i större besättningar och de utfodrades året runt. Sedan dess har en enorm utveckling ägt rum. Flera raser har utvecklats, raser har importerats och avel har bedrivits. Sjukdomar och konkurrens har påverkat uppfödningen och besättningarna har blivit större och större.
Under en epok fanns många lantraser bara att beskåda på exempelvis Skånes djurpark, men när de ekologiska bönderna började satsa på grisuppfödning har de rustika raserna, som Linderödsgrisen, gjort comeback. Vildsvinen har också kommit tillbaka och många markägare är irriterade på deras framfart och åverkan på åkrar och ängar.
Meningarna om hur uppfödning, djurhållning, slakt och konsumtion av grisar och griskött ska gå till är delade. Flera alternativ står till buds, men faktum kvarstår att grisen är huvudingrediens på det traditionella svenska julbordet, med anor från midvinterblotet. Revbensspjäll, julkorv, leverpastej, julskinka … alla delar av grisen tillvaratogs efter slakten och på julbordet placerades ett glaserat och dekorerat grishuvud med ett rött äpple i munnen på ett strategiskt och symboliskt sätt,
Om detta och mycket mer kan man läsa i boken Grisens historia – så mycket mer än fläsk av Martin Ragnar.