Teaterkollektivet PotatoPotato har så här inför stundande julfirande upplåtit scenen åt en grupp skådespelare som undersöker vad julångest kan vara. Jag undrar om inte ordet julångest är ett sådant där ord som saknar motsvarighet i andra språk. Kan det vara så att julångest bara förekommer i Sverige?
I alla fall är det nog ingen svensk medborgare som kunnat undgå ordet även om somliga förhoppningsvis förskonats från själva fenomenet som det betecknar.
Det är alltså fråga om en tillfällig, från PotatoPotato fristående, konstellation bestående av: Ella Schartner, Emil Brulin, Jenny Möller Jensen, Jesper Söderblom, Julia Frisberg, Ludvig Bertling Wiik, Olof Mårtensson och Rasmus Johansson. Samtliga gör insatser som är alldeles strålande.
Föreställningens titel Jag vill inte dö, jag vill bara inte jul anspelar förestås på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva om bipolär sjukdom och ångest. Se det som en fingervisning om att det här är scenkonst som bjuder på både respektlöshet och nattsvart humor. Samt en rejäl dos absurdism. Den lilla världen kan vara trygg men också kvävande. Det får vi se flera exempel på.
Inledningsvis handlar det om olika strategier för att hantera julångesten. Det terapeutiska inledande momentet följs upp längre fram i föreställningen och bildar ett slags tråd i vad som annars är en närmast revyliknande exposé av olika scener. Men skådespelarna tar oss med långt bort från lokalrevyernas konventionella domäner.
Till höjdpunkterna hör en terapisession där en ung man genom en dramaövning ska återskapa en traumatisk julscen från barndomen. En annan är när ”Rudolf med röda mulen” startar ett uppror mot Jultomten. Den sketchen blir en kommentar till hur individuellt entreprenörskap underminerar det som tidigare var kollektivets samlade styrka.
Det finns även ett par överraskningar där, i julsammanhanget, oväntade gestalter dyker upp. Men jag ska förstås inte avslöja för mycket. Låt mig bara säga att det bjuds på såväl pang-pang i Tarantinostil som dasshumor av det mera avancerade slaget. Det förekommer en del sexskämt också, men i en anda som undviker alla sexistiska fallgropar.
Jag kommer heller inte att glömma scenen med pappan som tillämpar svart pedagogik importerad från USA. Därtill kommer en luciatävling där publiken får vara delaktig i att kora segraren. Föga förvånande förekommer det en parodi på mysfarbrorn Ernst. Men den scenen har försetts med en knorr. Något som skulle kunna kallas grisarnas hämnd och där det vänds på perspektiven. Julskinkan framstår i en ny belysning. Det sker en regelrätt exorcism när traditionella julsånger kommer till användning för att driva ut ångesten. Om föreställningen som helhet primärt handlar om att med humorns hjälp driva ut den ångest många förknippar med glädjehögtiden så finns det ett budskap också.
Det kommer på slutet, som ett slags avgörande vändpunkt där blicken vänds från den självömkande individen och ut mot samhället och den stora världen därute.
