Teaterkollektivet PotatoPotato har så här inför stundande julfirande upplåtit scenen åt en grupp skådespelare som undersöker vad julångest kan vara. Jag undrar om inte ordet julångest är ett sådant där ord som saknar motsvarighet i andra språk. Kan det vara så att julångest bara förekommer i Sverige? I alla fall är det nog ingen svensk medborgare som kunnat undgå ordet även om somliga förhoppningsvis förskonats från själva fenomenet som det betecknar.
Det är alltså fråga om en tillfällig, från PotatoPotato fristående, konstellation bestående av: Ella Schartner, Emil Brulin, Jenny Möller Jensen, Jesper Söderblom, Julia Frisberg, Ludvig Bertling Wiik, Olof Mårtensson och Rasmus Johansson. Samtliga gör insatser som är alldeles strålande. Föreställningens titel Jag vill inte dö, jag vill bara inte jul anspelar förestås på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva om bipolär sjukdom och ångest. Se det som en fingervisning om att det här är scenkonst som bjuder på både respektlöshet och nattsvart humor. Samt en rejäl dos absurdism. Den lilla världen kan vara trygg men också kvävande. Det får vi se flera exempel på.
- Skånskan.se - Alla artiklar på
- Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
- Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN