Opinion

To­tal­för­svar igen

Repgubbar övar igen, för första gången på länge. Foto: TT
Opinion
Opinion Ledare Efter en medveten och betydande nedrustning behöver försvarsförmågan förstärkas. Några första steg har nu tagits.
PREMIUM

På 1990- och de förs­ta åren på 2000-ta­let gjor­de Sverige som så många and­ra eu­ro­pe­is­ka län­der – rus­ta­de ned för­sva­ret. Ef­ter kal­la kri­gets slut trod­de de på den evi­ga fre­den i Eu­ro­pa – el­ler pla­ne­ra­de åt­min­sto­ne för det.Värn­plik­ten av­skaf­fa­des med tre rös­ters mar­gi­nal i riks­da­gen utan att den nya or­ga­ni­sa­tio­nen med yr­kes­sol­da­ter hade sjö­satts, för­band la­des ned på lö­pan­de band och – kan­ske mest för­vå­nan­de – ci­vil­för­sva­ret och det psy­ko­lo­gis­ka för­sva­ret av­veck­la­des i stort sett.Det mi­li­tä­ra för­svar som blev kvar skul­le i förs­ta hand in­rik­tas på in­ter­na­tio­nel­la in­sat­ser, som i Af­gha­nis­tan där Sverige un­der många år haft sol­da­ter.Men de se­nas­te åren har spän­ning­en ökat igen i vårt när­om­rå­de, tyd­li­gast vi­sat ge­nom den rys­ka ag­gres­sio­nen mot Ukrai­na. Så nu om­o­ri­en­te­ras för­sva­ret. ”Mitt­åt”, som det het­te på ka­sern­går­dar­na förr i ti­den. Den ter­mi­no­lo­gin är kan­ske inte för­svars­mi­nis­ter Pe­ter Hult­qvist (S) så be­kant med ef­ter­som han gjor­de va­pen­fri tjänst i ung­do­men. Men han gör nu ett he­der­värt jobb för att åter­stäl­la Sve­ri­ges för­svars­för­må­ga, som för­sva­gats kraf­tigt se­dan bör­jan av 1990-ta­let.I tors­dags tog re­ger­ing­en ett be­slut om att För­svars­mak­ten och and­ra myn­dig­he­ter ska åter­upp­ta en sam­man­häng­an­de pla­ner­ing för to­tal­för­sva­ret. Att det inte va­rit fal­let de se­nas­te åren är för­vå­nan­de, även om hot­bil­den va­rit mind­re all­var­lig.Det in­ne­bär att oli­ka myn­dig­he­ter på nytt mås­te bör­ja pla­ne­ra för sina in­sat­ser i ci­vil­för­sva­ret om det skul­le bli ett ho­tan­de läge. Även pri­va­ta fö­re­tag kan be­rö­ras för att Sverige ska ha en sam­hälls­be­red­skap för krig med både mi­li­tä­ra och ci­vi­la för­svars­in­sat­ser.Ny­li­gen ge­nom­för­des ock­så de förs­ta rep­öv­ning­ar­na på över 20 år med någ­ra som gjor­de sin värn­plikt för tio­ta­let år se­dan. Plikt­lag­stift­ning­en finns ju kvar, även om inga ung­do­mar kal­las in till ut­bild­ning.Så upp­väx­ling­en mot en bätt­re be­red­skap för oli­ka hot har in­letts. Ty­värr be­hövs det.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

Vindskraftparken Lillgrund söder om Malmö.
Foto: Stig-Åke Jönsson / TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Smart vegansatsning i Eslöv

Opinion
Opinion

Eslövs största privata arbetsgivare, koncernen Orkla, satsar ytterligare 70 miljoner på sin verksamhet i kommunen. Eslövsborna, får fler arbetstillfällen.

Det är den ökade efterfrågan på veganmat som föranleder satsningen. Man kan gissa att den delen av tillverkningen har möjlighet att öka ytterligare.

Det är inte längre bara veganer som kan tänka sig att äta veganmat. Att vara vegan har länge varit en livsstil snarare än ett kostval och många veganer är förtjusta att nämna att de inte äter animaliska produkter och kan inte sällan vilja rekrytera ”följare” på ett lite religiöst sätt.

Men veganmat håller på att avdramatiseras som ett kostval och även köttätare kan i många fall tänka sig enstaka veganmåltider, inte minst av hållbarhetsskäl.

Förekomsten av havre- ärt och potatisbaserad ”mjölk” är ett tydligt exempel på de förändrade kostvanorna. För tio år sedan var växtbaserad mjölk ett undantag, nu får man medlidsamma blickar av baristan på lattekaféet om man frågar om de har Oatly eller någon annan form av mjölksubstitut. Givetvis har de det.

Ett villkor för att veganmat ska ses som ett fullgott substitut för en kötträtt för ickeveganer är såklart att det är lika gott. Om konkurrensen om veganmatkunderna ökar lär kvaliteten också göra det.

Eslöv har nog möjlighet att få ytterligare arbetstillfällen om Orkla kan bli ledande inom veganmatssegmentet.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Axofinans

Nytt skolår – nya utgifter

Axofinans Ett nytt skolår innebär en hel del att tänka på. Barnen behöver ofta nya kläder, nya skor, ny ryggsäck samt nya anteckningshäften och dylikt.

Detta kan kännas som en hård smäll mot plånboken, särskilt med tanke på den nuvarande världssituationen, men det är oundvikliga och nödvändiga kostnader det gäller. Det finns dock sätt att spara pengar på dessa utgifter, om man planerar rätt och försöker strama åt budgeten. Man kan exempelvis köpa produkter i andra hand, sälja förra årets kläder och accessoarer, och se till att man köper produkter som håller i längden.

Den kommande perioden är hektisk för föräldrar runtom landet, eftersom ett nytt skolår befinner sig precis runt hörnet. Början av ett nytt skolår brukar vara en spännande händelse för barn, men innebär en hel del utgifter och bekymmer för föräldrarna. Barn växer snabbt, särskilt under de tidigare åren, och ett nytt skolår innebär därmed helt nya kläder och ny skolutrustning. Det är därför viktigt att man ser till att budgeten kan klara av detta. Processen kan upplevas som rätt frustrerande, men med rätt strategi behöver inte det nya skolåret vara så pass läskigt som det kanske verkar. Det här är vad man bör tänka på.

Sälj det som inte längre kommer användas

Produkterna som man införskaffat året innan är nog antingen för små eller för slitna för det nya skolåret, men det innebär inte att man bör slänga dem. Lägger man ut det gamla, exempelvis på marknadsplatser på nätet, kan man få in mer pengar för det nya, samtidigt som man värnar om miljön och ser till att andra barn får tillgång till bra kläder. Det som inte går att sälja går altid att donera till välgörenhet och dylikt, för att se till att inget går till spillo.

Köp andrahandsprodukter

Även om man inte känner sig bekväm med att köpa kläder i andrahand åt sina barn, finns det en hel del andra produkter man kan köpa begagnat inför det nya skolåret för att spara pengar. En ordentlig ryggsäck kan kosta en rejäl peng, men det går att hitta massvis med bra ryggsäckar på nätet, som inte sett mer än ett några månaders användning.

Även elektronik, såsom miniräknare eller mobiltelefoner, går utmärkt att köpa i andrahand. Detta är särskilt rekommenderat för yngre barn, eftersom de inte är särskilt varsamma över sina elektroniska ägodelar.

Ibland är det viktigt att söka hjälp

Barnen och deras behov bör alltid komma först. Därför är det viktigt att se till att man håller sig till en budget och ser till att det finns pengar över för det nödvändiga innan skolåret börjar. Men ibland slår saker och ting snett, vilket innebär att man måste söka hjälp på annat håll. Med hjälp av ett privatlån kan man se till att allting fortlöper som vanligt, även när det går fel i karriären eller i ekonomin. Ett privatlån från rätt bank är alltid att föredra framför sms-lån och dylikt, eftersom räntorna är lägre och företagen tenderar att vara mer seriösa samt uppriktiga.

Återanvänd inom familjen

För den större familjen är det alltid bra att återanvända vid möjlighet, istället för att köpa nytt år efter år. Återanvändning av skolprodukter och kläder är något som både skonar miljön, men även plånboken. Det känns även vanligtvis mycket bekvämare för barnen än att köpa in begagnade kläder och dylikt från annat håll.

Långsiktig planering lättar på stressen

Att uppfostra barn är dyrt – det vet alla. Men med långsiktig ekonomisk planering behöver man inte uppleva onödig stress inför varje skolår. En ordentlig buffert och en rimlig budget är allt som behövs för en god hushållsekonomi. Investering är ytterligare en faktor att fundera över, eftersom bra investeringar kan säkerställa barnens framtid och se till att varje nytt år blir enklare ekonomiskt än det föregående.

Sammanfattningsvis kan man göra följande för att underlätta ekonomiskt inför det nya skolåret:

– Spara pengar genom att köpa produkter i andrahand. Detta är ett utmärkt alternativ för mindre familjer och för familjer som värnar om miljön.

– Spara pengar genom att återanvända produkter inom familjen. En självklarhet för den större familjen.

– Sälja gamla produkter inför det nya skolåret.

– Lägga undan pengar för en buffert och hålla sig till en god, välanpassad budget.

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL