Stängd dörr till folk­hemmet

Ef­ter rege­ringens dras­tiska för­slag på åt­gärder för att för­hindra att män­ni­skor kommer till Sve­ri­ge för att söka asyl och för att ge fär­re av dem som kommer möj­lig­het att stanna, har myc­ket av de­batten handlat om Mil­jö­par­ti­et. Hur ett par­ti som haft öp­pen­het som en del av som pro­fil, blivit ett par­ti som stänger gränser.

Det­ta har av många, inom och utom par­tiet, setts som ett brott mot par­tiets ideo­lo­giska hål­lning – frå­gan har varit om det­ta skedde som en nöd­vän­dig an­passning till verk­lig­heten el­ler till följd av en ef­ter­gift för So­ci­al­de­mo­kraterna.

So­ci­al­de­mo­kraterna har klarat sig lind­rigare un­dan. Trots alla hög­tids­tal om so­li­da­ri­tet, har kri­tiken från den egna rö­rel­sen varit lind­rig.
Vill man för­stå det­ta måste man se So­ci­al­de­mo­kraternas po­li­tik för vad den är. Ett par­ti som ald­rig tvekat att hålla emot i dörren för dem som söker sig till Sve­ri­ge.

I en ar­ti­kel i Journal of European Pub­lic Po­li­cy från 2012 med ti­teln ”The mis­sing fac­tor: why so­ci­al de­mo­cra­cy can lead to restrictive im­mi­gra­tion po­li­cy” går stats­ve­ta­rna Jonas Hinn­fors, An­drea Spe­har och Gregg Bucken-Knapp ige­nom den svenska so­ci­al­de­mo­kra­tins hi­sto­ria när gäller in­vand­rings­po­li­tik, det vill säga den del av po­li­tiken som handlar om vil­ka som får komma in i Sve­ri­ge och vil­ka som får stanna.
Ar­ti­keln be­handlar inte in­teg­ra­tions­po­li­tiken, hur de som fått stanna ska bli en del av det svenska sam­häl­let.

Ar­ti­keln är en ögon­öp­pnare. Den visar att So­ci­al­de­mo­kraterna varit med på alla skärp­ningar av re­glerna för in­vandring till Sve­ri­ge se­dan slu­tet av 1960-talet och att det handlar om ideo­lo­gi.
De kon­sta­terar att So­ci­al­de­mo­kraterna är det enda av de van­liga par­tierna som kon­ti­nu­er­ligt fö­re­språkar en mer re­strik­tiv in­vand­rings­po­li­tik, det vill säga att göra det svårare för män­ni­skor att komma till Sve­ri­ge per­ma­nent.

Till skill­nad mot vad många fö­re­ställer sig är en re­strik­tiv in­vand­rings­po­li­tik inte bara nå­got som drivs av mitten-hö­ger-par­tier.
”I det svenska fal­let är det SAP, och inte de icke-so­cia­lis­tiska par­tierna, som har varit driv­kraften bak­om re­strik­tivare po­li­tik från 1960-talet och fram­åt”, kon­sta­terar stats­ve­ta­rna i ar­ti­keln.
För­sla­gen har dock ofta, men inte all­tid, ge­nom­fö­rts med stöd över block­gränsen.

I den ge­nom­gång som görs i ar­ti­keln blir det tyd­ligt att en ut­veckling i den an­dra rik­tningen, mot en mer öp­pen in­vand­rings­po­li­tik, sker när So­ci­al­de­mo­kraterna inte är vid makten. Det sker på 1980-talet, 1990-talet och 2000-talet.

Att det inte blivit nå­gon större de­batt inom So­ci­al­de­mo­kraterna ef­ter rege­ringens be­sked om en re­strik­tivare in­vand­rings­po­li­tik är där­med inte så un­der­ligt. Man följer en lång tra­di­tion av re­strik­ti­vi­tet.
Det varma so­ci­al­de­mo­kra­tiska folk­hemmet känner inga styv­barn, men det är långt­ifrån sä­kert att den som står utan­för och fryser är väl­kom­men in i folk­hems­vär­men.

Dagens fråga

Tittade du på Nobelfesten?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev