Vladislav Sulimsky och Taras Shtonda i Eugen Onegin på Malmö Opera. Fotograf: Malin Arnesson

En gedigen uppsättning på Malmö Opera

”Att intet förtiga, tillägga eller förändra.” Den gamla vittneseden verkar ha varit ledstjärna för regissören Tobias Theorell i hans uppsättning av Eugen Onegin på Malmöoperan som hade premiär på lördagen. Visserligen är handlingen framflyttad i tiden, från tidigt 1800-tal till 19020-talet, att döma av kostymerna men i princip saknar detta betydelse. Miljön är fortfarande det feodala Ryssland, känsloläget det typiskt romantiska med stora åthävor, emotioner och många ord. En stor veklagan över missförstånden, de förflugna orden och de tappade tillfällena; i sig eviga frågor men regissören drar inga paralleller mot nutidens existentiella ångest.
Eller för att uttrycka det mer cyniskt: hjälten är en velande skitstövel, hjältinnan känslofylld så att hon håller på att spricka men slutligen ändå en ärbar helyllebrud, hjältens gode vän en klumpig storkäft som förlorar livet på grund av sitt dåliga skämtlynne, hjältinnans nye livskamrat är otroligt kärleksfull, otroligt ädel och förmodligen otroligt rik. De omges av en stor samling figurer som är mer schabloner än riktiga människor. Det har skrivits tjocka dåliga romaner på betydligt bättre stoff.
Operans centrala frågeställningar om de tappade tillfällena är visserligen aktuella även idag men det gör verket värt att sätta upp, förutom ett historiskt intresse, är Tjajkovskijs musik: intelligent, melodiös och oerhört tonskön. Dirigenten Michail Jurowski vårdar de enskilda godbitarna väl och skapar en mycket högtstående musikalisk helhet med fin klang och balans i orkestern. Sångarna får den stöttning de behöver, dramatiken blir tydlig och tempot väl avvägt; kanske kunde han ha varit snabbare att slå på för att stoppa de störande spontanapplåderna. Operakören svarar som vanligt för mycket bra insatser med sin täta klang och drivna agerande och de ”underhållningsnummer” som Tjajkovskij enligt dåtidens smak kryddade föreställningen med, baletterna och Monsieur Triquets (Jonas Durán) smäktande aria skapar eleganta kontraster.
Genomgående ligger sångarnas prestationer i toppklass. Vladislav Sulimsky skapar sceniskt ett fullödigt porträtt av den egocentriske Eugen Onegin och sjunger honom med klangfull, bärig och mycket uttrycksfull baryton, Peter Autys eleganta tenor och gedigna agerande skapar en minnesvärd Lenskij och Taras Shtonda låter sin praktfulla bas flöda som Furst Gremin.
I de kvinnliga rollerna dominerar naturligtvis Sabina Cvilak som Tatjana: ungflicksfräsch i aktionen, ljuv och läcker sopran som kanske är en aning för vek men som helhet en fin gestaltning. Lena Belkinas Olga har bra bett både sceniskt och sångligt och Emma Lyrén som Larina kan lägga ännu en perfekt prestation till sin redan långa lista.
Magdalena Åbergs scenografi är sparsmakad men effektiv: minimalt med rekvisita, kala väggar med stora dubbeldörrar; på väggarna suggestiva videoprojektioner. Kostymerna är enkla, välfungerande och ger bra tidskänsla.
Eugen Onegin är höstens enda stora operasatsning på Malmö opera. Man får vara tacksam för att den är så lyckad.