Vattenmamman spelas av Teater sagohuset i Lund. Foto: Mark Goldsworthy

Teater som tar barnen på allvar

Recension

SCEN
Vattenmamman
Teater Sagohuset
Av: Isa Schöier
Regi: Stalle Ahrreman
Scenografi och kostym: Marta Cicionesi
Kostymmästare: Anika Cano
Komposition: Kirsti Öibakken Pedersen
Ljus: Mikael Wellershaus
Medverkande: Ola Citron, Nanna Nore, Kirsti Öibakken Pedersen

En mamma med oändlig törst, en dotter som till slut säger ifrån. De vuxna i salongen sitter allvarliga, kanske rädda för vad denna inledande presentation av temat ska bära med sig. Barnen skrattar åt mamman som dricker ur toaletten om glasen inte räcker till men tittar lite oroligt kring sig, medvetna om mörkret som lurar.

Barnteater, till och med sådan som går på rim, kan vara mer än clowner och tokiga djur. Kirsti Öibakkens Pedersens koftgrå mamma rymmer speglingar av så många föräldrar som inte orkar med. Gråten, självömkan, som blandas med en översvämmande kärlek till barnet. Nanna Nore rymmer så många barn som tvingas vara starka. Uppfinningsrikedomen, förmågan att ge sorgen utlopp i leken, blandad med förvirringen och längtan efter något annat.
Jag tänker på nyutkomna boken ”liten” av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), och på hur förskolan där liksom i Vattenmamman utgör en räddning. Det är nyttigt att se i en tid då många föräldrar stressar sig sjuka för att hämta tidigt, och i en tid där pedagoger inte värderas nog.
För det är när lilla K – flickan som inte ens har fått ett helt namn eftersom mamman drack upp vattnet i dopfunten – får nog och mamman i ett ögonblick av klarhet sätter henne i förskolan som det vänder.
Till skydd mot en rättfram flicka med flätor tvingas lilla K uppfinna en ny mamma, en mamma blå som havet. Och i teaterns värld blir sagor verklighet, och med lite hjälp av en blyg granne och en snäll dagispojke (båda fint gestaltade av Ola Citron) får lilla K och mamma ett lyckligt slut.

Vattenmamman av Isa Schöier är en historia lika vacker som den är tung. Scenografin, av Marta Cicionesi, skapar en samtidigt kuslig och hoppfull stämning. Ljuset som framkallar stigar, kartor, det stora havet med dess vattenmamma, tillför hela tiden en känsla av att det händer mer än vad vi ser. I musiken, som precis som den nästan framkallat tårar vid flera tillfällen byter karaktär och lockar till skratt, finns trösten. I leken, med bus och akrobatik, finns förvissningen om att det kan bli bra.

Pjäsens upplösning kan kännas för enkel, slutet lite för lyckligt. Finns det barn i publiken lika utsatta som lilla K kanske de kan känna sig övergivna i sin egen ännu olösta situation. Men jag tänker på något som nyss nämnda Stina Wirsén sa under ett seminarium på senaste bokmässan: ”När man gör berättelser som vänder sig till barn kan man ta upp stora, tuffa ämnen, men jag tycker man har ett ansvar för att ge ett lyckligt slut. Annars lämnar man barnet i sticket med för tunga känslor.”
Vattenmamman lämnar mig med ljus, och en glädje över att det görs barnteater som tar barn på allvar.

SCEN
Vattenmamman
Teater Sagohuset
Av: Isa Schöier
Regi: Stalle Ahrreman
Scenografi och kostym: Marta Cicionesi
Kostymmästare: Anika Cano
Komposition: Kirsti Öibakken Pedersen
Ljus: Mikael Wellershaus
Medverkande: Ola Citron, Nanna Nore, Kirsti Öibakken Pedersen