Jerry Travis och Dale Tremont - Sindre Postholm och Linda Olsson. Foto: Malin Arnesson
Christopher Wollter som Alberto Beddini. Foto:Malin Arnesson
Madge och Horace Hardwick - Pia Johansson och Lennart Jähkel. Foto: Malin Arnesson

Stepp-febern slår till i Skåne

Musikal
Top Hat
Musikal efter filmen med samma namn, bearbetning av Matthew White och Howard Jacques

Nordenpremiär på Malmö Opera den 5 september
Musik och sångtexter av Irving Berlin

Översättning: Calle Norlén

Medverkande: Sindre Postholm, Linda Olsson, Lennart Jähkel, Pia Johansson, Johannes Brost, Christopher Wollter med flera.

Scenografi och kostym: Charles Koroly

Koreografi: Roine Söderlundh

Steppkoreografi: Roine Söderlundh, Magnus Lundgren, Sindre Postholm

Regi: Sissely Kyle

Dirigent: Julian Bigg

Betyg:
ppppp

Tänk er en värld helt utan problem, utan bekymmer för morgondagen. Ok, möjligtvis kan man ha lite kärleksbekymmer, men det är lätt avklarat. Fnurrorna på tråden är ju bara missförstånd. Och när man är arg, glad eller lite ledsen så dansar man iväg, så där flytande lätt, med sin höga hatt käckt på sned, med handen i fickan och skosulorna smattrande mot golvet i en elegant sväng.
Verklighetsflykt kallas det, eller ren och skär underhållning. Och varför det plötsligt dyker upp lättsmälta musikaler från andra orostider på scenerna i dag kan säkert vara värt att analysera. Men man kan också, utan att skämmas, luta sig tillbaka för en kort en stund och låta sig dras med i en riktigt rolig, luftigt lätt musikal med fantastiska dansnummer och med Irvings Berlins odödliga musik.

Top Hat är filmen från 1935, som många av oss sett i svartvitt hemma i tv-soffan någon gång. Bilden av Fred Astaire och Ginger Rogers som svävar över dansgolvet är något man inte glömmer i första taget. Det ligger ett nostalgiskt skimmer över det hela – och det har Malmö Opera förvaltat väl i sin fina uppsättning av musikalen. I finalen på första akten drar man efter andan när de där gamla tv-bilderna blir levande i Top Hat, White Tie and Tails, en av sångerna som skrevs till filmen. Ren magi, känns det som. Musikalen innehåller utöver filmmusiken en hel radda andra Berlin-låtar, många som publiken känner igen.
Top Hat har också massor av humor och känns uppdaterat fräsch, även om dialogen inledningsvis ibland är, som Jerry Travis säger ”gubbig”. Detta uppvägs förstås med råge av historiens båda starka kvinnor, Madge Hardwick (Pia Johansson) och Dale Tremont (Linda Olsson). Regissören Sissela Kyle har skapat en lekfull teaterform, med små roliga krumelurer i kanterna och med ett stabilt komiskt spel i centrum. Medregissören, koreografen Roine Söderlundh, har förvaltat dansnumren väl med stark känsla för originalet.

Jerry Travis spelas av norrmannen Sindre Postholm, en kille som Malmö Operas besökare lär ta till sitt hjärta med besked. Travis är en elegant med glimten i ögat och Sindre Postholm gestaltar rollfiguren perfekt. Han är inte för inte en av de mest eftertraktade steppdansarna i Norden och han fyller Fred Astaires skor så bra man bara kan önska, både när det gäller dans, sång och charm. Linda Olsson har också stora skor att fylla i rollen som Dale Tremont, Ginger Rogers på film. En bitvis ännu svårare uppgift – ”Jag gör bara samma sak som du fast baklänges och i högklackat” – som hon klarar med glans. Den flytande magin i gemensamma dansnummer kommer säkert att bli ännu mer märkbar under spelperioden.

Christopher Wollter har som designern Beddini fått en komisk godbit att ta hand om och han missar inte tillfället. Den egenkäre italienske ordförvrängaren blir en av kvällens roligaste figurer med en showstopper i Latinos är bäst.
Som en stabil botten till denna fluffiga dansanrättning finns superproffsen Lennart Jähkel, Pia Johansson och Johannes Brost. Jähkel har paletten för att göra den tvehågsne producenten Hardwick till en extra intressant figur. Pia Johansson sätter fart på hela andra akten med sin underbart komiska tolkning av Madge Hardwick, en tjej som inte kan stava till skrupler, och bara hat-kärleksduetten mellan henne och Lennart Jähkel är värd ett besök på operan. Brost har förmågan att lyfta också en liten roll till något minnesvärt. Det finns många andra roliga krumelurer i kanten, något för alla.
Scenografin är rolig och lekfull, rekvisita för den teaterlek föreställningen bjuder på och som publiken helhjärtat köper. Kostymerna är eleganta och tidsenliga. Malmö Operaorkester spelar Irving Berlin som om de aldrig gjort annat och njuter av varje sekund.
Betyget? Jo, musik av Irving Berlin, utmärkt framförd. Koreografi som Fred Astaires egen, supert dansad. Nej, det kan inte bli annat än toppbetyg för Top Hat. Och kommer Skåne att drabbas av stepp-feber? Så blir det nog.