En av novellerna har en stark mys- och rys-faktor. Men som helhet tycker tidningens resencent att ”Män utan kvinnor”, av Haruki Murakami, är en rätt medelmåttig bok. Foto: Murdos
Män utan kvinnor av Haruki Murakami.

Män utan kvinnor – en medelmåttig bok

Recension

Bok
Män utan kvinnor
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts

Den japanske författaren Haruki Murakami är åter aktuell med en bok i svensk översättning. Det rör sig om en novellsamling som heter Män utan kvinnor (Norstedts) och som översatts av Eiko och Yukiko Duke.
Sju noveller rör det sig om totalt och några av dem har jag tidigare läst i engelsk översättning i The New Yorker. Bokens titel är för övrigt ett lån från Hemingway som 1927 gav ut en novellsamling med samma titel. Det finns ett slags minsta gemensam nämnare för Murakami och Hemingway i detta intresse för att skildra manliga själars obotliga ensamhet men i övrigt är det inte särskilt mycket som förenar dem.
Novellerna i ”Män utan kvinnor” är för övrigt genomgående skrivna i den för Murakami så typiska lågmält vardagliga stil som emellanåt kan övergå i ett slags magisk realism. När det gäller att frammana bitterljuvt melankoliska stämningar är Murakami något av en mästare. Likaså har han en fingertoppskänsla för detaljer, både när det gäller bilar och matlagning. Fullt lika mästerlig är han inte när han ska skildra erotik och sex.

Det är också så att hans kvinnoporträtt sällan går på djupet i psykologiskt avseende. Oftast får kvinnorna spela en underordnad roll som mystiska fantasiobjekt i en manlig föreställningsvärld.
Murakami är en författare som gärna strör in såväl fin- som populärkulturella referenser i sitt skrivande. Så även denna gång, alltså. Följaktligen ägnar han sig i en av novellerna åt att ta upp Kafkas berömda och hundra år gamla novell Förvandlingen. Om Kafka skildrade den stackars Gregor Samsas förvandling till skalbagge så gestaltar Murakami en omvänd transformation.

Läsaren får möta någon som vaknar upp och förvandlats till Gregor Samsa, men är osäker på hur en människa ska bete sig. Vi kan förmoda att huvudpersonen nyss varit en skalbagge men nu återvänt till mänsklig form. Det finns en vag stämning av pågående krig och ett möte med en puckelryggig flicka väcker Samsas sexualitet till liv utan att han riktigt kan förstå vad som sker. Grundidén är intressant men tämligen skissartad i utförandet.
Något liknande kan sägas om de övriga novellerna också, med undantag för ”Kino”, som visserligen upprepar motiv Murakami redan använt sig av ett otal gånger, men känns förtätad och mer omsorgsfullt utförd än de andra texterna.

Huvudpersonen är en man som blivit barägare efter att ha brutit upp från sitt jobb och äktenskap då han ertappat sin hustru med en annan man. Det finns en melankolisk ton i berättelsen som dessutom har viss noirstämning. Mot slutet av historien tar Murakami sina, vid det här laget väl beprövade, trollkonster i bruk. Magiska element kopplas till psykologiska processer och ett slags insikt förmedlas.

Just den novellen har en stark mys- och rys-faktor, som jag tror att alla Murakamifans kommer att gilla. Men som helhet tycker jag att ”Män utan kvinnor” är en rätt medelmåttig bok. I alla fall med Murakamimått.

Bok
Män utan kvinnor
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts