Paul Mc Cartney höll hov på Roskilde 2015. Foto: Jörgen Johansson
Paul Mc Cartney höll hov på Roskilde 2015. Foto: Jörgen Johansson

Med handen på hjärtat, tack Sir Paul!

Ibland vet man inte riktigt vad man ska skriva, hur man ska berätta och på vilket sätt man bör uttrycka sig. Lite så känns det en söndag som denna.

Vi var bortåt 80000 på Dyrskuepladsen i Roskilde i natt och jag är ganska övertygad om att vi alla fick något att spara i vårt minnesarkiv inför framtiden. Paul McCartney levererade och gav oss bultande hjärtan, tårar längs med kinderna och en kväll och natt med trettionio låtar från hela sin karriär på ett sätt som vi inte kunde drömma om. Även om jag aldrig har varit en stor The Beatles-fan så har det naturligtvis varit svårt att växa upp med musik och bortse från Paul, George, Ringo och John. Jag minns att jag ganska tidigt köpte två stycken Greatest Hits album. Det ena var rött och utspelade sig mellan 1962-66 och det andra som var blått innehöll det bästa mellan 1967-70.

Jag var alltid gladast för det senare och det var också detta som vi fick väldigt mycket av igår kväll. Eller vad sägs om till exempel: ”Magical Mystery Tour”, ”Lady Madonna”, Hey Jude”, ”Back in the USSR” och ”Let it be”? Paul berättade om George Harrison och ett av deras möten när de satt med varsin ukulele i händerna.

– Jag minns att vi satt hemma hos George en dag, jag tackade honom för en fantastisk låt han hade skrivit och frågade honom om han någonsin hade hört den spelad med ukulele, berättade Paul och skrattade. Paul fick just ett sådant sött litet instrument i sin hand och började spela Harrisons ”Something”. Kanske kvällens absolut vackraste stund. En annan fin berättelse var om John Lennon och hans önskan att få en kort stund tillsammans med sin gamle vän. ”Here Today” från albumet ”Tug of War” blev även det ett vackert och känslomässigt ögonblick. Wings har alltid stått betydligt närmre mig än The Beatles och här fick vi också en låtskatt som man aldrig trodde man skulle få höra live. ”Let Me Roll it”, ”Hi, Hi, Hi” och ”Nineteen Hundred and Eighty Five” kändes hur fräscht som helst precis som material som alltid spelas under Mccartneys turnéer, ”Band on the Run” och Live and Let Die”.

McCartney har varit ute med samma bandmedlemmar i tolv år vilket ger dem längre tid tillsammans än vad The Beatles fick. Det är naturligtvis riktigt tajta musiker, Brian Ray, Rusty Anderson, Paul ”Wix” Wickens och Abe Laboriel Jr. Det syns att de har kul tillsammans. Inte minst trummisen Abe Laboriel Jr som dessutom sjunger och körar på ett sätt som inte går av för hackor. Hur duktiga de än må vara så är det inte direkt dem som publiken lägger märke till.

Allt fokus går till Sir Paul och man märkte redan under första låten att åren gått sedan man såg honom sist. Det är, så klart, inte riktigt samma rörelser på scenen som det har varit. Jag tycker också att man kunde se och känna någon slags kärlek, ömhet och ärlig tacksamhet i den 73-årige McCartneys ögon som jag nog aldrig har sett på samma sätt. Trettionio låtar från hela karriären spelades den här varma kvällen och natten i Roskilde. Jag är rätt säker på att när sommar blir höst och höst blir vinter så kommer den här kvällen fortfarande att värma.

Tack Sir Paul.

×