Sara Danius. Foto: Foto Bertil Enevåg Ericson / TT
Sara Danius. Foto: TT

Sekreterare med sträng utsida

Den första juni tillträder Sara Danius som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Tidningens litteraturkritiker Li Eriksdotter Andersson har mejlintervjuat henne kring forskning, författarskap och så klart Svenska Akademien.

”Mailintervju Skånska Dagbladet.doc” Jag har skickat ett dokument med frågor till Sara Danius mailadress. Hon föredrar att genomföra intervjun på det viset, det är förstås ett logiskt val för en skrivande människa.
När hon returnerar sina svar efter bara någon timme har dokumentet bytt namn. ”Mailintervju” har blivit ”Mejlintervju”, och även det känns logiskt.
Inte för att det åligger Svenska Akademiens blivande ständiga sekreterare att hålla efter språkbruk. Utan för att just känslan för detaljer är ett så utmärkande drag i Sara Danius sätt att närma sig litteraturen. Hon är läsaren som tar fasta på Nathalie Sarrautes användning av tankstreck och Flauberts interpunktion. ”Ingen kursiverar så väl som Thomas Bernhard” skriver hon i DN 1997.

Sara Danius kan med andra ord beskrivas som uppmärksam – hon har också kallats för en säregen begåvning, tillgänglig i sitt skrivande och saklig. Dessutom omtalas hon ofta som sträng, i synnerhet i rollen som universitetslärare. Själv ser hon det som något positivt.
– Jag brukar själv beskriva mig som sträng. Det betyder krävande. I min värld är det en bra sak. Det innebär att jag som lärare förväntar mig saker av mina studenter. Det i sin tur betyder att jag tror dem om att kunna – nu eller så småningom. Ytterst ute sträng, innerst inne snäll.

Litteraturprofessorn har själv haft många lärare genom åren. En av dem är den amerikanska marxisten och litteraturvetaren Fredric Jameson. 1997 avlade Danius sin doktorsexamen vid Duke University i USA med honom som handledare. Hon var också den första att introducera hans teorier för svensk publik.
Men hur förhåller sig Sara Danius till marxismen på ett mer ideologiskt plan? Finns det spår av den även i hennes politiska hållning?
– Som kulturteoretiker har Fredric Jameson varit viktig för mig, och som lärare och handledare också förstås. I övrigt säger jag som en annan av mina lärare, Stanley Fish: Att kalla mig marxist vore en förolämpning mot de riktiga marxisterna.

Sara Danius skrivande handlar som sagt delvis om att nysta i detaljerna, men hon är minst lika intresserad av vida frågor och historiska linjer. Ett återkommande tema i hennes forskning är gestaltandet av verkligheten.
Dels som det tar sig uttryck i realismen – i The Prose of the World (2006) och Den blå tvålen (2013) gör hon upp med bilden av realismen som ett naivt försök att återspegla verkligheten. Dels som det har påverkats av teknikutvecklingen. Till och med hos en författare som Marcel Proust lämnade den avtryck.
– Han var i själva verket passionerat intresserad av allt nytt, till exempel tåg, flygplan och snabba bilar, hur de kunde få passagerarna att betrakta omgivningen på ett nytt sätt. Man ser också hur hans stil tagit intryck av filmens formspråk.

Proust utgör en av de idel stora män som Sara Danius forskning hittills kretsat kring: Flaubert, Balzac, Stendahl, Proust och Joyce. Men det betyder inte att hon aldrig intresserar sig för kvinnliga författare. I essä- och artikelsamlingen Husmoderns död och andra texter (2014) presenteras en rad sådana texter, om Barnes, Woolf och Aronson för att nämna några. Det är verkligen en rad, sammansatt efter den tematiska ingången ”kvinnor och genus”. Jag undrar hur Danius resonerar kring att ordna dem på det viset, att lyfta fram kvinnliga författare som varandes just kvinnor?
– Ett genomgående tema i många av mina artiklar om kvinnliga författare är att dessa länge behandlats styvmoderligt i historieskrivningen. Antingen har de marginaliserats, eller inte fått den plats de förtjänar. Eller så har de hyllats, fast på ett förminskande sätt. Allt det där håller på att förändras sedan en tid, även om det går långsamt. Det finns vissa återkommande mönster när det gäller sättet att beskriva kvinnliga intellektuella, och de har sällan varit till fördel, tvärtom. De flesta litteraturforskare vet det. Det var dessa mönster jag ville lyfta fram. Sedan tror jag nog att alla läsare ganska snabbt ser att de kvinnliga författare jag skriver om har föga gemensamt i övrigt.

I textsamlingen möter läsaren också utsnitt ur Sara Danius barndom, kantad av uppbrott och flyttar. Familjen bodde bland annat på ett flertal adresser i Malmö; Rosengård, Möllevångsgatan, Amiralsgatan, Caroli. Jag frågar om det finns någon plats i staden som kom att betyda särskilt mycket för henne.
– Mina favoritställen var Pildammsparken där trädens bladverk hängde ned i dammarna och så Hotell Savoy, där det fanns billiga söndagsmiddagar – det var fest när vår familj någon enstaka gång hade lyckats skrapa ihop så att vi kunde gå dit och äta helstekt kött som serverades på fint porslin. Men den verkliga favoriten var bokskogen. I min värld finns inget vackrare.

Kanske är det där Sara Danius hamnar om hon någon gång hallucinerar sig bort från Svenska Akademiens sammanträden, som Torgny Lindgren påstått att han ibland brukar göra.
Nu har Danius suttit där i snart ett och ett halvt år på stol nummer 7, den stol som en gång var Selma Lagerlöfs. Hon är en av de föregångare Sara Danius särskilt vill lyfta fram när jag frågar, tillsammans med:
– Anna Maria Lenngren, fortfarande i dag omtalad som den nittonde ledamoten, kvick som få. Erik Axel Karlfeldt, Gunnar Ekelöf, Erik Lönnroth … Och varför inte Akademiens grundare Gustav III, framsynt och frisinnad.

Om ett par veckor, den första juni, tillträder Sara Danius sitt nya uppdrag som ständig sekreterare. När vi kommer in på vad hon ser mest respektive minst fram emot med det är vi slutligen tillbaka där vi började: i rollen som lärare.
– Jag ser fram emot att lära mig nya saker och att arbeta mer med Nobelpriset i litteratur. Jag gläds också åt att jag får överta ett synnerligen välskött kansli och att personalen är så skicklig – och trevlig. Till det ledsamma hör att jag inte kommer att kunna skriva och undervisa annat än i liten utsträckning. Jag kommer att sakna studenterna.