Figuren visar andelen grönområde (sammanhängande allmän grönyta om 1 ha eller mera) i de 113 svenska tätorter som SCB undersökte 2005 med satellitmätning. Det var första året som den nya tekniken användes. SCB publicerar denna typ av statistik vart 5:e år, och mätningarna för 2010 beräknas publiceras i början av 2015. Den totala tätortsarealen liksom arealen och antal av grönområden omfattar själva tätorten (definierad som ett område med >200 invånare och <200 m mellan byggnaderna) samt ett område inom 3 km utanför tätortsgränsen. SCB:s statistiker motiverar omlandsmätningen med att den omfattar tätortsnära grönområden som är lättillgängliga för dem som bor i tätortens ytterområden.

Tätorterna i Sydvästskåne vårdar ohållbar jumboplats

Debatt Politikerna i de sydvästskånska kommunerna har två oförenliga infallsvinklar på sina tätorters utveckling.

I översiktsplaner, strategiska dokument och visionära utredningar pekar man ut en färdriktning mot det hållbara samhället – ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Så t ex ska ”Nyproduktionen av bostäder genomsyras av ett miljö- och hållbarhetstänkande” i Lunds mark- och bostadsförsörjningsprogram, och ”Ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet är självklara mål för Malmös utveckling” enligt Översiktsplanen.

I enskilda stadsutvecklingsprojekt förtätar och komprimerar man däremot svängrummet. Exempelvis ska Malmös politiker knö in 800 bostäder, affärer och skola i Sege park, och i Lund jagar politikerna ytor som kan förtätas med 600 bostäder om året. I ett aktuellt projekt byggs en mur av höghus kring en vårdcentral på Väster, den stadsdel som jämte Centrum redan har det i särklass lägsta utbudet av grönområden.

Det är som om politiker och stadsplanerare uppfattar förtätning som målet för tätortsutvecklingen. Denna idé om att den kompakta europeiska staden skulle representera den ideala och mest hållbara urbana formen kan spåras till EU-kommissionens Green Paper on Urban Environment 1990. Dess uppmaning att bygga tätt för att få grönt och hållbart har rotats i svensk stadsplanering, såsom om den vore en sanning snarare än hypotes.

Men det saknas konsensus i internationell forskning om att förtätning skulle ge underlag för hållbar utveckling.

Däremot visar vetenskaplig litteratur, att förtätning sällan leder till mindre bilanvändning, lägre energiförbrukning, färre transporter eller bättre översvämningsskydd mot skyfall. Desto oftare är förtätning förenad med gentrifiering, höjda bostadspriser, social ojämlikhet och trängsel i rekreationsområden.

Politiker och stadsplanerare som vill förverkliga målen för urban hållbarhet kan i stället satsa på de klockrena positiva sambanden mellan kvaliteten på urbana grönområden, biologisk mångfald och hälsa.

Men sedan 1970-talet har svenska tätorter blivit allt kalare – för varje decennium försvinner 10 – 20 % av grönytan. I synnerhet de sydvästskånska tätorterna är avklädda på oslagbar jumboplats (se figuren), och 2005 var inte ens 10 % av marken i Trelleborg, Staffanstorp och Lund grönområde. Vore det inte lättare att få hållbara tätorter och förverkliga riksdagens miljömål i regionen genom att bygga fler och större gröna rum?

Snarare än att driva på förtätning i parti och minut borde kommunernas politiker visa hur den hållbara tätorten i praktiken ska kunna levereras, hur mycket ett utvecklingsprojekt beräknas öka hållbarheten, och hur den utlovade hållbarheten ska dokumenteras och räknas hem.

Jag föreslår, att de som leder den urbana utvecklingen i Sydvästskåne försöker ta intryck av det eftermäle som Delegationen för hållbara städer lämnade 2012. Där identifierade man bl a femton hinder, som försvårar en ”nödvändig, snabb och långsiktig omställning av städerna.”. Dit hört ex dåligt integrerade hållbarhetsvisioner, alltför lite tyngd åt sådant som har med livskvalitet att göra, bristande incitament för långsiktighet samt stuprörstänkande.

Dagens fråga

Känner du dig otrygg i Malmö efter den senaste tidens våldsdåd?

Loading ... Loading ...