Berättaren Christina Strömwall är omgiven av berättelser i sitt arbete som skolbibliotekarie. Foto: Håkan Jacobsson
Berättaren Christina Strömwall är omgiven av berättelser i sitt arbete som skolbibliotekarie. Foto: Håkan Jacobsson
Berättaren Christina Strömwall är omgiven av berättelser i sitt arbete som skolbibliotekarie. Foto: Håkan Jacobsson

Hälften av det hon säger är sant

HISTORIER. Vad är sant och vad är lögn? Ja, när Christina Strömwall berättar kan man inte alltid så noga veta. Just den där osäkerheten har hon byggt ett uppträdande kring.

Namn: Christina Strömwall
Ålder: 62
Yrke: Skolbibliotekarie, småskollärare, berättare.
Familj: Hjärtevän, två barn
Bor: Villa i Stångby
Aktuell: Håller i berättaraftnar på temat ”Lögn eller sanning?” på Lilla Kulturhuset i Kävlinge. Nästa tillfälle är torsdag den 16 april kl 19.
Övrigt: Har utsetts till Årets skolbibliotekarie i Sverige och hennes arbetsplats har utnämnts till Årets skolbibliotek. Hon har också fått Kävlinge kommuns kulturstipendium.

– Jag mejlade Olof i somras: Den här idén har jag.
Och Olof Samuelsson, ordförande i Musikföreningen i Kävlinge, tände på idén. Så hittills i år har Christina Strömwall lett två kvällar på temat ”lögn eller sanning”; den 16 april är det dags för den tredje. Då ska hon, Lotta Johansson och Marie Westergren framföra två berättelser var – den ena sann, den andra rena påhittet.
Publiken får försöka gissa hur det ligger till. Enligt Christina Strömwall verkar det fungera; det gissas både rätt och fel.

Hon är omgiven av berättelser i sitt arbete som bibliotekarie på Skönadalsskolan i Ålstorp, lite norr om Löddeköpinge.
– Jag läser mycket. Under terminerna blir det mest barn- och ungdomsböcker – jag har som mål att läsa en om dagen.
Hon tar fram en bok om Madame Bodot och hennes boaorm Kriktor. Hon tar med sig den till skolan, där den blir henne behjälplig genom förvrida sig till bokstäver och allt möjligt annat.
Det är en barnboksklassiker som Christina Strömwall brukar ta upp när hon får frågan om varför hon bestämde sig för att bli lärare.
Det var inte bara teckningarna med allt som Kriktor kunde göra som roade henne, utan hon stimulerades också av alla ordlekar som boken innehöll.

Själv gick hon i skolan i Jakobsberg, växte upp på en liten Mälarö, där det bara bodde nio familjer.
Och lärare det blev hon, började som lågstadielärare i Kävlinge kommun redan 1975. Sedan 1981 finns hon på Skönadalskolan; för tiotalet år sedan sadlade hon om och blev skolbibliotekarie på heltid – lite bibliotekariesysslor hade ingått i tjänsten tidigare.
Det var i och med det vägvalet hon hittade berättandet. Eller hittade tillbaka till, ska man kanske säga – när hon var liten tyckte hon mycket om att höra mamma berätta, och lyssnade gärna på gammelmormor också.
Och så här i efterhand har hon blivit varse att hon faktiskt använde sig mycket av berättande när hon var lågstadielärare.

Hur som helst; när hon skulle bli bibliotekarie gick hon en distansutbildning, men vid vissa tillfällen måste eleverna bege sig till läroanstalten i fråga, och den låg på Gotland.
Ett av inslagen där kallades ”Om strömmen går” – det var en berättare som kom och ledde en utbildning i sitt ämne.
Det Christina Strömwall lärde sig där tog hon vara på nästa läsårsstart:
– Då brukar jag träffa all personal och påminna om vad jag kan göra, vad de kan använda mig till.
Just den här gången hade hon valt att göra en berättelse, som hon övade mycket på innan. Den landade mycket bra hos åhörarna, och det sporrade henne att fortsätta på den vägen. Numera är hon bibliotekarie till 80 procent, för att ge utrymme till att även arbeta som berättare.

Hon har berättelser för unga och vuxna och hörs i alla möjliga sammanhang:
– Det kan vara allt från LRF:s årsmöte till berättarkaféer, barnkalas, föreningar, skolor, bibliotek.
Hon är ofta på den årliga berättarfestivalen i Ljungby, både för att framträda och inspireras av andra.
Hon vidareutbildar sig hela tiden. Åker på kurser och seminarier. Dagarna innan nästa ”lögn eller sanning” befinner hon sig på Själland för att träffa och öva tillsammans med andra berättare, utforska olika möjligheter.
– Man måste hela tiden hålla sig à jour, träffa andra i sitt skrå. Man utvecklas mycket i övningar man gör tillsammans. Man kan testa saker.
I början använde sig Christina Strömwall mycket av vad man skulle kunna kalla den gemensamma berättarskatten; det kan röra sig om gamla sagor och myter. Numera skriver hon nästan allt sitt material själv, både sanning, lögn och mitt emellan.

När hon börjar knåda sina berättelser går hon omkring – hon sitter inte – hemma i sitt vardagsrum.
– När den fått någorlunda form går jag ut och går.
Hon går alltså omkring och pratar för sig själv i Stångby kyrkby.
– Rytmen i berättelsen blir på något sätt rytmen i gången. Och jag gestikulerar – men de vet ju i byn vad jag håller på med.
Men innan den blir bra måste berättelsen träffa folk.
– Den behöver berättas ganska många gånger innan den är riktigt bra.

De där första mötena med publik kan ske i olika sammanhang, till exempel när hon träffar andra berättare:
– Jag är med i ett nätverk, där vi berättar för varandra. Det är först när man möter lyssnare som man vet om det fungerar.
Ordval, betoningar, gester, poänger man har tänkt ska vara komiska.
Vad kännetecknar då en bra berättelse?
– Den får mig att vara inne i berättelsen – samma effekt som när jag läser en bra bok. Jag ska få mycket bilder i huvudet.
På sätt och vis utgår hon själv från bilder. Hon har inte berättelsen ordagrant inrepeterad, för plötsligt kan man glömma ett ord, och då står man där. Hon beskriver det som att hon har en seriestrip i huvudet – och det är den hon sätter ord till.
Man ska berätta lagom mycket, inte leverera färdiga bilder, utan lyssnarna ska ges utrymme att bygga sina egna bilder, i sina egna huvuden.
Christina Strömwall går omkring när hon bygger sina berättelser, och hon går gärna annars också. Ett stort fritidsintresse är att vandra.
– Jag har vandrat mycket i fjällen, framför allt de norska. Jag har vandrat i Dolomiterna, på Mallorca, Teneriffa, Madeira.
Hon åkte Tjejvasan för en dryg månad sedan, men Tjejvättern blir det ingen i år – det gick inte att få ihop tillräckligt många som ville följa med.
– Men vi har pratat om att åka Vombsjön runt eller Ringsjön runt i stället.
Än så länge har hon inte börjat cykla de två milen till jobbet – vädret får bli lite angenämare först.

Namn: Christina Strömwall
Ålder: 62
Yrke: Skolbibliotekarie, småskollärare, berättare.
Familj: Hjärtevän, två barn
Bor: Villa i Stångby
Aktuell: Håller i berättaraftnar på temat ”Lögn eller sanning?” på Lilla Kulturhuset i Kävlinge. Nästa tillfälle är torsdag den 16 april kl 19.
Övrigt: Har utsetts till Årets skolbibliotekarie i Sverige och hennes arbetsplats har utnämnts till Årets skolbibliotek. Hon har också fått Kävlinge kommuns kulturstipendium.