använder foton av sig själv i sina bilder
men är samtidigt noggrann med att understryka att utställningen ska tolkas generellt och allmänmänskligt
och inte i första hand som hans personliga berättelse. Foto: Anna Lindblom

En djupdykning i den komplexa skammen

Trygve Skogrand växte upp på en prästgård i den norska byn Overhalla, som ett av mellanbarnen i en syskonskara på sex.
– Eftersom jag befann mig i mitten, och dessutom var ganska stillsam av mig, fick jag rollen som den snälle. Den som skulle se till att alla andra hade det bra.
I skolan var Trygve Skogrands rollkaraktär den duktige. Därför gick han naturvetenskapligt program i gymnasiet.
– Jag valde det man väljer när man är duktig i skolan, och det som alla andra tyckte att jag skulle välja, lyder hans förklaring till valet.

Någon brinnande passion för just naturvetenskap hyste han alltså egentligen inte, men spåret stakade ut sig själv, även efter studentexamen.
– Är du duktig i skolan så blir du civilingenjör eller läkare. Och eftersom min bror redan hade valt läkare så fick jag bli civilingenjör.
Någonstans fanns emellertid redan här en dröm om att i stället satsa på den konstnärliga talang han odlat under hela uppväxten.
– Ja, jag minns att jag funderade lite på att bli formgivare. Men så tog jag upp saken med min far. Är det så klokt, sa han, du blir ju fattig, och det blir jobbigt. Så jag slog bort den idén.

Och livet tuffade på, till synes spikrakt och smärtfritt, men i grund och botten alldeles, alldeles fel. Trygve Skogrand tog sin ingenjörsexamen, och trängde undan alla känslor som ropade stopp.
– Jag kände under hela utbildningen att det här är ju löjligt, men jag hade någon sorts bild av folk som hoppar av saker, att det var lite, ja just skamligt, så det var bara att fortsätta.
Sedan jobbade han i åtta år som ingenjör på länsstyrelsen i Trondheim.
– Men mitt hjärta var inte där, i det jag gjorde. Jag trivdes inte alls. Jag längtade till semestern, till jul. Till pensionen. Och dit var det ju över 40 år.

Till slut nådde han någon sorts brytpunkt.
– Jag insåg att nej, det här går ju inte längre. Man blir väldigt deprimerad av att bara gå omkring och vänta.
Så han sa upp jobb och lägenhet och flyttade till Oslo för att gå på konstskola. Läskigt? Nej, faktiskt inte.
– Jag hade ju absolut ingenting att förlora.

Åren på konstutbildningen blev precis det lyft han hoppades på.
– Det var det roligaste jag hade gjort sedan jag var barn. Plötsligt handlade det inte om att vara duktig längre. Plötsligt handlade det om att ”Trygve gör det här för att Trygve är som han är”.
Efter avslutad konstutbildning försökte han försörja sig som frilansande illustratör och tecknare, men det var inte helt enkelt. Efter ett år gav han upp, och började jobba på reklambyrå.
– Det var i alla fall roligare än att vara civilingenjör, lyder hans stillsamma summering av de sju år han kom att tillbringa i reklambranschen.

Men rätt var det inte, den här gången heller. Den insikten växte sakta men säkert.
– I reklambranschen finns, precis som i alla andra branscher, en tendens att bygga upp en värld där man anser att det man gör är väldigt viktigt. Men själv tycker jag inte att reklam är så viktigt. Faktum är att jag tycker att det kan vara direkt osunt. Man jobbar med att blåsa upp de positiva aspekterna av det man ska sälja, och tona ner det mindre positiva. Det påverkar din inre kompass för vad som är sant och osant.
I just den här vevan, för ungefär tio år sedan, träffade han sin blivande make, som bodde i Malmö. Därmed uppstod en naturlig möjlighet att än en gång byta liv.

Sedan flytten från Norge till Skåne driver Trygve Skogrand ett eget litet företag, där han designar böcker för norska förlag. Det är åtminstone roligare än att jobba med reklam, konstaterar han, och skrattar sedan lite åt sin egen upprepning.
– Det blir stadigt bättre, i alla fall. Det är ju så det är. Livet är en process.
Eller, noga räknat, flera processer. För parallellt med Trygve Skogrands professionella utveckling har en väl så dramatisk utveckling ägt rum på det personliga planet.

Han var tolv år gammal när han insåg att han är homosexuell. Han var 37 när han erkände det för omvärlden.
– Jag är en late bloomer, skulle man kunna säga.
I dag skäms han inte längre över vem han är, och kan i stället se med någon sorts analytisk distans på den skam som präglade en så stor del av hans liv. Hur den kom ur vad han beskriver som ”en inre regelbok”, som vi alla omedvetet tillägnar oss från det samhälle vi har omkring oss.

Själv var han, med sin identitet som prästson och kristen, rentav försedd med dubbla regelböcker.
– Ja, det har ju varit ett tillägg. Inte nog med den allmänna bilden av homosexualitet som något äckligt och homosexuella som stygga män som lurar i buskar. Dessutom hade jag den konservativa religiösa bilden att förhålla mig till, som i korthet byggde på att är du homosexuell så kommer du till helvetet.
Även det där sistnämnda har han lyckats ta sig förbi, med sin kristna tro i behåll.
– Jag tror att Gud har skapat mig sådan här. Homosexualitet är vanligt även i djurvärlden. Det är en naturlig variation. Gud ger dig en uppsättning kort när du föds, som du sedan kan göra vad du vill med. Allt handlar om vad man väljer att göra med det man får.

Hans utställning The theatre of shame är en filosofisk djupdykning i skambegreppet, och i hans personliga resa bort från skammens klor, som inleddes först när han äntligen insåg att den där inre regelboken faktiskt inte var någon äkta del av honom själv. Bilderna är byggda kring hans egen nakna kropp, digitalt förvrängd och inplacerad i olika miljöer, men hans förhoppning är att publiken ska se något betydligt mer allmängiltigt.
– Det värsta som skulle kunna hända är om folk uppfattar att utställningen bara handlar om mig och min historia. För det här med skam är ju något som präglar så många människor i vårt samhälle; tjocka, gamla, handikappade, psykiskt sjuka, fattiga, arbetslösa. Invandrare. Kvinnor. Det är samma kamp för alla, det här med att bli fri från de ”sanningar” man har tagit till sig utan att ens märka det själv.
Anna Lindblom

Dagens fråga

Klarar Malmö FF att slå Wolfsburg på hemmaplan?

Loading ... Loading ...