Ryozo Miki har just nu en stor utställning med nästan 100 arbeten öster om Stockholm
men en del har han ändå kvar att visa upp i ateljén i Stockamöllan.
Foto: Håkan Jacobsson
Det krävs mycket tankearbete och experimenterande med leror och glasyrer innan Ryozo Miki ger sig på ett sådant här fat.
Foto: Håkan Jacobsson

Fortfarande nybörjare efter över femtio år

Mycket i livet beror på slumpen, konstaterar Ryozo Miki. Till exempel att han träffade och blev vän med en svensk kollega i Japan. Så hamnade han i Sverige. Och att han nu residerar i den gamla småskolan i Stockamöllan är också en ren slump.
Han bodde sedan länge i Örebro, men ville komma närmare dottern, som bodde i Köpenhamn.
– Jag gick till biblioteket i Örebro och läste en lokaltidning. Och så hittade jag det här.
Klassisk förmiddag i P2 ljuder i lokalen när vi hälsar på. Den kanalen brukar stå på när Ryozo Miki arbetar. Och det gör han varje dag, 72 år fyllda.
– Jag fortsätter jobba dagligen – gör man inte det får man inga idéer.
Han jämför med en balettdansös, som ska ha sagt: ”Om jag inte övar en dag, så märker jag det. Om jag inte övar på två dagar märker min danspartner det. Håller jag upp i tre dagar märker publiken det”.
Ryozo Miki beskriver drejandet som en meditation. Skivan och arbetsstycket kan röra sig fort eller sakta, men han fokuserar på mitten – stormens öga, där det är lugnt.
– Det är det svåra; man måste fokusera och slappna av samtidigt, annars blir det inte bra.
När han sätter sig med leran har han redan en klar idé om vad han vill åstadkomma.
– Jag tänker mycket innan – men när jag sitter där tänker jag ingenting. Då låter jag händerna jobba; man får inte tveka.
På en bräda i lokalen ligger ett stort antal provbitar. Ryozo Miki berättar att han själv blandar till sina leror och att han har 1 500 glasyrer att välja mellan.
Han testar vad som händer med leror och glasyrer vid olika temperaturer och andra variabler.
– Leror bär sig åt på olika sätt.
Det är helt enkelt mycket matematik och kemi och vägande och testande innan han börjar producera.
– Man måste tycka att det är skoj, annars kan man inte hålla på.
Det är rent i verkstaden.
– Folk som kommer hit tror ju inte att jag jobbar. Men det var det första min mästare lärde mig, att hålla rent.
Det var i början på 60-talet, mästaren hette Mitsuo Kano och Ryozo Miki var hos honom i Kyoto i fem år.
Han växte upp i Osaka. Hans far var affärsman.
Först hade Rozo Miki tänkt bli målare.
– Men min farbror tyckte att de skulle bli svårt att leva på det. ”Men om du arbetar hårt som keramiker, så kan det gå”, sade han.
Så fick det bli.
Den första veckan fick eleverna bara känna på leran.
– Först efter en vecka fick vi börja dreja. man måste dreja minst hundra av varje sak innan man fick gå vidare till nästa. Det låter tufft, men man fick tekniken.
Och mästaren slösade inte med rosor:
– Jag var hos honom i fem år, och det var bara två gånger jag fick beröm,
Men kritik är också nyttigt, tycker Ryozo Miki, som beskriver sig som ”väldigt självkritisk”.
Till Kyoto kom den svenske keramikerns Ulf Johansson. De beslöt att arbeta tillsammans i Sverige och 1966 anlände Ryozo Miki med båt till Stockholm. Det första han såg av Sverige var skärgården och han tyckte att den var fantastiskt vacker.
– Jag minns det mycket väl.
Dit återvänder han på sätt och vis nu i vår, när Gustavsbergs porslinsmuseum på Värmdö har en stor utställning med hans saker. En minister från den japanska ambassaden förrättade invigningen av ”Fågel, fisk och människa”; namnet kommer av att Ryozo Miki ofta använder sig av fåglar och fiskar, både som form och dekor. Nästan hundra av hans arbeten visas på utställningen.
På Gustavsberg blev han för övrigt, samma år som han kom hit, guidad av Stig Lindberg, som var ett stort namn även i Japan.
Kompanjonerna Miki & Johansson startade sin gemensamma verksamhet i Arvika.
Senare hade Ryozo Miki egen verksamhet i hantverksreservatet Wadköping i ett 30-tal år. Hann gifta sig och få två barn och skilja sig.
Och det var alltså att dottern flyttat till Köpenhamn som gjorde att Ryozo Miki sökte sig söderut och flyttade hit 2006.
Han brukar ha öppet under påsken, även om han inte längre är med i någon konstrunda.
Han har genom åren haft flera stora utställningar i Skandinavien, bland annat på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn och på Rööhska i Göteborg. Liksom i Japan.
En hel del offentliga utsmyckningar har det också blivit, speciellt i Örebrotrakten.
Och fastän han hållit på i över ett halvt sekel känner han sig alltså som en nybörjare. När man tränger djupare kommer nya frågor att söka svaren på.
Ryozo Miki håller fortfarande på att lära känna leran som material.

Dagens fråga

Brukar du låna böcker på bibliotek?

Loading ... Loading ...