är sekreterare i Unga feminister i Malmö. Foto: Anna Lindblom

Inte bara kvinnor och män

Hennes politiska engagemang vaknade relativt sent. ”Jag var ett barn, jag reflekterade inte över sådant”, lyder hennes sammanfattning av uppväxtens brist på intresse för både feminism och annan politik.
– Det var alltid viktigt för mig att uppmärksamma om någon var utanför eller ledsen i klassen, men det var inte något som jag då kopplade till ett intresse för politik. Det var bara självklart att alla skulle vara med.

Hon växte upp med sin mamma i en lägenhet på Södra Förstadsgatan i Malmö, och tillbringade sina första fem skolår på Johannesskolan, som på den tiden präglades av ett ganska hårt socialt klimat.
– Det var ganska rörigt. Många lärare som byttes ut, elever som kom och gick. Inget riktigt lugn kring eleverna. Jag tror att många elever saknade en trygg punkt i skolan.

Så Anna Sälls mor beslöt att dottern skulle byta skola. Klivet till Limhamn och Geijersskolan blev förhållandevis odramatiskt. Anna Säll trivdes i grund och botten bra på Johannesskolan, men fann sig snabbt tillrätta även i sin nya klass.
– Men visst var det en stor kontrast. Nu när jag tänker tillbaka kan jag faktiskt bli förvånad över att jag hade så lätt att passa in. Men jag var van vid att umgås med alla, och kanske gjorde det att jag snabbt blev accepterad i den nya klassen.

På fritiden var det först och främst musik som gällde.
– Ja, ända sedan jag var liten. Jag spelade piano och gitarr, sjöng, dansade och satte upp små teaterföreställningar.
Inför gymnasievalet snuddade hon vid tanken på estetiskt program, men tog till slut en annan väg.
– Ja, det blev att jag sökte samhällsprogrammet med företagsinriktning. Jag var lite för influerad av mina föräldrar, inte minst min mor, som är egen företagare sedan 20 år tillbaka.

Lite för influerad?

– Ja, så här efteråt ser jag ju att det inte alls blev rätt. Inte så att det är något jag ångrar, samhällsprogrammet är ju brett och ger bra behörighet till vidare studier. Men jag skulle åtminstone ha valt en annan inriktning.

Efter studenten återstod ännu ett val. Skulle hon förverkliga den gamla drömmen om att bli veterinär, eller skulle hon bli psykolog? Efter att ha jobbat lite, och rest lite, bestämde hon sig för att prova på det förstnämnda. Hon kom in på en veterinärutbildning i Polen, och begav sig dit.
– Jag visste nog redan när jag kom att det var fel, men jag tänkte att jag måste ge det en chans.

Hon blev bara kvar i ett par veckor (”det räcker inte med att gilla djur om man ska bli veterinär, man måste vilja skära i dem också”).
Sedan gav hon intresset för psykologi en chans. Grundkursen vid Lunds universitet blev en positiv upplevelse.
– Ja, nu kände jag att jag hade träffat rätt.

Men att komma in på psykologprogrammet är ingen lätt match, så Anna Säll sökte i stället till socionomutbildningen, där hon nu läser termin nummer två.
– Där finns ju möjligheten att komplettera med en vidareutbildning till psykoterapeut, och det är väl det jag ser framför mig.

Parallellt med vägen fram till yrkesvalet har hon alltså även genomgått något slags politiskt uppvaknande. Det började redan i slutet av gymnasiet.
– Folk började prata om de här sakerna. Innan dess hade jag inte riktigt kunnat identifiera mig med något parti och var därmed inte heller särskilt intresserad av politik.

Men det var först för ungefär ett år sedan som det tog fart på riktigt, i och med att några i Anna Sälls bekantskapskrets bestämde sig för att organisera en lokalavdelning för Unga feminister i Malmö, och hon valde att hoppa på tåget. I dag är hon Malmöavdelningens sekreterare. Hon berättar stolt hur Fi! så sent som i februari officiellt tog upp Unga feminister som sitt formella ungdomsförbund.
– Tidigare har vi inte kunnat säga att det är det vi är. Det känns skönt att få den backupen. Det ger oss lite extra tyngd.

Så varför valde hon just feminismen som sin politiska inriktning? Lite grand var det nog en osäkerhet kring att hitta rätt på höger- och vänsterskalan, tror hon.
– Som tonåring influeras man både av föräldrar, vänner och samhället. När alla runt omkring en tycker och tänker olika kan det vara svårt att hitta sina egna åsikter. När mitt intresse för feminism skapades reflekterade jag inte över den politiska skalan, utan mest över att jämställdhet är en självklarhet. I dag är jag dock trygg med att säga att jag tillhör vänsterkanten.

Ordet feminist tenderar att väcka känslor, och jodå, även Anna Säll har fått sin beskärda del av det hat som vissa gärna spyr över just denna politiska åskådning.
– Det finns ju fortfarande en föreställning om att feminism handlar om manshat. Om att vi skulle vara ute efter att bygga något slags matriarkat, säger hon med en liten suck.

Vad feminismen i själva verket handlar om, enligt Anna Säll, är ett brett grepp på en rad samverkande förtryck i samhället. Kön, klass, etnicitet och sexualitet. Allt hänger ihop, förklarar hon, och använder ett svårt ord som blivit något av en grundbult i Unga feministers verksamhet:
– Intersektionalitet, brukar vi prata om. Feminism för mig är att fokusera på alla de där fyra aspekterna på en och samma gång. Det vi vill ha är ett jämställt samhälle, på alla plan.

Just det där med svåra ord är ett lite känsligt ämne. En ganska vanlig kritik mot feminismen är att den tenderar att lägger sig på en alltför akademisk nivå, befolkad av vita medelklasskvinnor som har svårt att blicka utanför sin egen privilegierade horisont.
– Jag kan på sätt och vis förstå den där kritiken mot feminismen som exkluderande. Om jag droppar ett ord som intersektionalitet bara sådär, då kan jag förstås tappa folk. Jag vill inte avskräcka någon. Samtidigt är det ju ett faktum att jag själv har fått läsa mig till en hel del, för att förstå vissa samband. Eller, det där lät dumt. Som att feminismen är något svårt. Det är det ju inte.

Det som däremot är svårt, tycker Anna Säll, är att inte alla ser och upprörs över de förtryckande strukturer som är så tydliga för henne.
– Tiggaren som sitter på trottoaren där utanför, medan vi sitter här inne i värmen med vår latte. SD:s framgångar, och att folk inte tycks förstå konsekvenserna av dem. Att en vit, medelålders man kan komma in på min arbetsplats och säga ”hallå snygging” och förvänta sig att jag ska bli glad.

Så vad ska man göra, för att lösa problemen? Hur skulle hon göra, om hon fick styra världen för en dag?
– Idealet vore att alla beslut som fattades var genomsyrade av intersektionalitetsperspektivet. Då hade väldigt många människor fått det väldigt annorlunda. Till det bättre.

Dagens fråga

Klarar Malmö FF att slå Wolfsburg på hemmaplan?

Loading ... Loading ...