Konstnären Jan Harry Persson kallar sig konstruktivist.
Foto: Håkan Jacobsson
Konstnären Jan Harry Persson kallar sig konstruktivist.
Foto: Håkan Jacobsson

Han försöker få rummet att vidga sig

Men trots bytet av material var det ändå samma sak han ville utforska:
– Jag försöker få rummet att vidga sig. Komma bakom väggen – och framför väggen.
Nu har han gått vidare till att arbeta med tråd. Källaren var full med skulpturer, konstaterade han – det fanns inte plats för fler.
Hans skulpturer lurar öga och hjärna åt alla möjliga håll – man tappar snabbt greppet om hur saker och ting hänger ihop.
För att åstadkomma det där använde han förr alltså ofta speglar. Men så en gång:
– En mängd speglar gick sönder under transporten till ett galleri i Stockholm. Jag blev vansinnig irriterad av att sitta hela natten och skära speglar.
Så han beslöt sig för att börja jobba i rostfritt stål i stället. Han var rätt hemma i metallarbete, hade jobbat som slipare på Carl Lundhs fabriker i Malmö.
– Jag slipade spannar, handfat, kaffekannor – allt i rostfritt.
Carl Lundhs blev sedermera en del av PLM, och där arbetade Jan Harry Persson också ett tag.
Det där var ett av flera jobb, som han varvade med konsten.
– Jag jobbade på vinterhalvåret. ”Du är välkommen till hösten, när pengarna är slut”, sade basen.
För att vara konstnär är inget säkert levebröd.
– Min fru har fått dra ett stort lass.
– Jag har alltid sett till att ha något vid sidan om.
Det har å andra sidan kommit konsten tillgodo. Det gav honom vana vid att arbeta i rostfritt, jobbet som elektriker hade han nytta av när han gjorde mobiler. Skogshuggarjobbet i Värmland var säkert också givande.
Jan Harry Persson föddes i Hörby – tror han. Föräldrarna skildes tidigt och han kom att växa upp hos mormor i Annelöv, mellan Landskrona och Kävlinge.
När han var elva år flyttade han till Norrköping, där hans far hade en kaffeaffär. Fadern bodde dock trångt, så sonen fick bo hos föräldrarna till ett av butikens biträden.
I den familjen ingick en känd fotbollsspelare, back i Sleipner och landslaget. Så det hände att unge Jan Harry fick åka med Sleipner när det hade bortamatch mot Malmö FF, för att återse Skåne.
Att komma från skolan i lilla Annelöv till stora Norrköping var besvärligt i början.
– Jag fick gå om en klass – de var ju hästlängder före i Norrköping.
Att de östgötska barnen inte tyckte att hans dialekt klingade lika vackert som deras egen gav också anledning till en del konflikter.
När han ryckte in i lumpen var kriget ännu inte riktigt slut. När han var färdig med det militära skulle han läsa teknik; han jobbade redan på Asea i Västerås.
– Jag började en ingenjörskurs på Hermods, tror jag det var. Teckning ingick – efter ett tag slängde jag det andra.
– Jag flyttade till Malmö, för jag viste att här fanns två målarskolor.
Det var Skånska målarskolan och Essemskolan – Jan Harry Persson gick den senare.
Han har testat många genrer. På 60-talet var han akvarellist. Den tekniken drog han över till oljemåleriet, som sålunda fick tunna lager färg.
Men det är alltså som skulptör han är mest känd. Konstruktivist kallar han sig.
– Man ska kunna göra konst så att var och en ska kunna titta på den. man ska inte behöva en hel konsthistoria bakom för att kunna begripa den.
Sedan 1972 bor han på Gamla Väster i Malmö, som då inte alls var lika fashionabelt som det blivit. Det stod mer eller mindre på tur för rivning.
Men huset på Långgårdsgatan står kvar. Det har haft fint rockfrämmande; Jorma Kaukkonen och Jack Casady, gitarrist respektive basist i legendariska rockgruppen Jefferson Airplane, brukade bo här när de besökte Sverige:
– Jormas fru kom från Malmö och hade arbetat med min fru.
Jan Harry Persson har på senare tid börjat skriva ner sina minnen.
– Jag fick en extra knuff när Armémuseum ville ha in lumparminnen.
Så han skrev ner sina minnen från sin tid i kustartilleriet på Gotland. ”Skogsmatroser” kallades de som låg där, berättar han.
Han skickade sina minnen till Armémuseum – och sedan fortsatte han skriva.
– Min generation är på något sätt inte skildrad här i Malmö.
Så han berättar om hur man levde som konstnär för 50-60 år sedan.
Han har alltså källaren full med skulpturer. Och när han ställer ut nu blir det ofta sådant han gjort för länge sedan. Det är helt enkelt svåra saker att sälja, eftersom han vill ha ordentligt betalt och inte är i den situationen att han måste gå med på underpriser för att sälja.
Han går gärna på andras utställningar också.
– Förra veckan såg jag en utställning på Galleri 21 med en norsk tjej. Jag tyckte det var skoj – jag skulle nästan kunna varit med på samma utställning.
Jo, visst släkttycke ser deras konst faktiskt ut att ha.
Vad han ska göra med de minnen han skriver ner har han ingen plan för.
– Man får betrakta det som skisser.

Dagens fråga

Brukar du låna böcker på bibliotek?

Loading ... Loading ...