Ahmad Ahmad är en framgångsrik kroppsbyggare
samtidigt som han driver både gym
butik och ett eget kosttillskottsmärke.
Foto: Anna Lindblom
Ahmad Ahmad är en framgångsrik kroppsbyggare

Tanig rugbyspelare blev biffig byggare

Berättelsen om Ahmad Ahmad börjar emellertid mycket tidigare än så, i Irak för 35 år sedan. Det var en orolig tid, och han var bara fem år gammal när familjen valde att lämna landet (”min pappa ville inte kriga, det var därför vi åkte”). I fyra år bodde de i Syrien, i väntan på att hitta en mer permanent flyktdestination.
– Pappa reste runt på olika håll i världen och jobbade, och kollade upp olika länder. Han ville gärna till Europa, och helst till Sverige, som han hade hört så mycket gott om.
Och så blev det. 1989 landade familjen på Arlanda, varifrån de slussades vidare till ett boende i Östersund.
– Jag minns inte så mycket från själva ankomsten, men jag kommer ihåg att vi blev väldigt trevligt bemötta i Östersund, och att jag och mina två systrar fick leksaker och fina kläder. Det var mitt i sommaren, dessutom, så allt var ju helt underbart.

När familjen väl fått uppehållstillstånd placerades de i en lägenhet i en liten ort på den värmländska landsbygden.
– Men det var lite väl kallt, tyckte mina föräldrar, och lite väl långt från allting.
Eftersom fadern hade en god vän i Malmö sökte de sig dit. Ahmad Ahmad minns med värme kontrasten mellan isoleringen i Värmland, och känslan av tillhörighet i Lindängen.
– Det fanns jättemycket ungdomar här, och bara på vår gård var det två som talade arabiska.
De blev kvar i Lindängen i fem år innan de flyttade vidare till Hermodsdal. Ahmad Ahmad trivdes på båda ställena, samtidigt som han är den första att medge att det var en ganska tuff uppväxtmiljö.
– Jo, det var rätt hårt på båda ställena. Jag har barndomsvänner som har blivit kriminella. Två har dött av överdoser, tre har begått självmord.
Hur kommer det sig att just han kunde behålla balansen, och undvika fallgroparna?
– Min pappa och jag har alltid varit goda vänner. Han vägledde mig rätt. Jag gjorde väl också en del bus, men inget riktigt allvarligt.

Förutom fadern anser han sig även ha idrotten att tacka för att han klarade sig undan brotten och drogerna. Både fotboll och rugby upptog hans tid under tonåren.
– Man lär sig disciplin, kamratanda, rätt och fel. Och att komma i tid, haha. Lär man sig inget annat så lär man i alla fall det.
Han var som sagt en ganska framgångsrik rugbyspelare (”jag var med och tog guld i både SM och nordiska mästerskapen med Malmö rugbyklubb”). Han var både snabb och smidig, men samtidigt på tok för klen.
– Jag ville bli starkare, så jag sökte mig till gymmet. Men jag var för ung, bara 17 år. Man måste vara 18. Så jag köpte hem lite redskap i stället. En skivstång, lite hantlar.
Han fastnade i princip direkt, och så fort han fixade åldersgränsen byttes hemmaträningen mot riktiga gympass.
– Jag såg ju utvecklingen i min fysik. Jag blev intresserad av muskler, helt enkelt. Det var fascinerande. Och snyggt.
Han minns fortfarande den första kroppsbyggartävling han såg, Decembercupen i Lund 1999.
– Jag kände bara att ”där ska jag stå nästa år”.
Och det gjorde han. Dessutom knep han andraplatsen. Sedan rullade det på.
– Jag hann vara med i 25 amatörtävlingar, och kom aldrig sämre än trea.

Med ett sådant amatörfacit var det inte särskilt svårt att ta klivet över till en proffskarriär. I samband med en riktigt lyckad tävling i USA 2008 (”jag vann både min viktklass och den så kallade overallklassen, där vinnarna från alla viktklasser möts”) blev han upptäckt av Milos Sarcev, en serbisk bodybuilder och något av en stjärna i kroppsbyggarkretsar.
– Han gav mig jättemycket tips och goda råd, bland annat att försöka bli proffs så snart som möjligt.
Men proffs är inget man blir, bara sådär.
– Nej, man får inte proffskort hur som helst. Antingen får man det genom att vinna en specifik tävling, eller så får man söka på sina meriter, hos svenska förbundet och den internationella federationen.
Det gjorde Ahmad Ahmad, och det blev grönt ljus. Att tävla som proffs betyder emellertid inte att man kan leva på bodybuildingen.
– Det finns pengar att vinna i tävlingarna, men det går inte att jämföra med vad du kan tjäna inom exempelvis fotboll. Det är inte så att man vinner en tävling och sedan kan sitta hemma och ta det lugnt i ett halvår.
Så Ahmad Ahmad har hittat andra försörjningssätt. Redan direkt efter gymnasiet startade han sitt första företag, när han och hans kusin köpte ett litet gatukök vid Segevång.
– Jag gillade inte skolbänken så mycket, om man säger så. Så jag blev tvungen att göra något där jag kunde tjäna mina egna pengar.

Och affärsmannaskapet har puttrat på, parallellt med kroppsbyggandet. Gatuköket byttes så småningom mot en pizzeria, som så småningom byttes mot en butik för kosttillskott. Ett tag drev han både pizzeria och butik samtidigt, helt själv.
– Jag jobbade i pizzerian fram till halv ett, sedan stack jag till butiken och jobbade fram till 18. Och sedan gick jag till gymmet och tränade. Det var rätt tufft. Men kul. Spännande. Jag lärde mig nya saker hela tiden.
Så småningom knoppade han av pizzerian, och fokuserade på butiken, som han fortfarande har kvar. Dessutom har han köpt det gym han tränade på, samt startat ett eget kosttillskottsmärke tillsammans med en av sina bröder.
– Jag är lycklig och stolt över det jag har uppnått, konstaterar han stilla.
Och varför har han lyckats?
– För att jag har vetat vad jag har velat. Och satt upp realistiska mål. Jag har kämpat dag för dag. Hårt arbete och rätt inställning. Det brukar löna sig.