när de uppträdde med sin 3d-föreställning på Way out West i Göteborg 2012. Foto: Adam Ihse/TT

Kraftwerk – musik mellan människa och maskin

Med start ikväll drar Kraftwerk igång en konsertserie där bandets åtta klassiska album betas av en och en, två per kväll, i Danmarks Radios konsertsal. Åtta album som kraftigt bidragit till att skapa musikvärlden så som den ser ut idag.

Första gången jag såg Kraftwerk live var 1998 på Roskildefestivalen. Jag ska villigt erkänna att jag gick dit mest för att ha sett dem. Inte så att jag inte gillar deras musik men jag hade väl inte jättestora förväntningar på dem som liveband. Deras gamla tilltag att uppträda på två olika ställen samtidigt, med två gruppmedlemmar och två mannekänger på vardera stället, lät vill inte som något som skulle vara jätteroligt på en scen, åtminstone inte på traditionellt rockvis.

Nu är inte traditionellt rockvis något som Ralf Hütter och hans bandkollegor hållit så högt genom åren. Deras roll i musikhistorien är dock inget man kan förbise. Som en del i den tyska krautrockscenen (som den kom att kallas av framförallt brittisk musikpress) i slutet av 60- och början av 70-talet var de med om – för att inte säga instrumentella i – att skapa elektronisk musik som form och att riva ned muren mellan pop- och konstmusik. När hiphoppionjären Afrika Bambaataa plockade upp “Trans Europe Express” (1977) och använda melodislingan i sin “Planet rock” (1982) kom de även att få ett något oväntat inflytande över utveckligen av hiphop, house och trance.

Från Autobahn (1974) och framåt ter sig Kraftwerk som en idé ovanligt konsekvent genomförd. Här finns det banbrytande moderna, nästan science fiction-artade, soundet som kontrasteras mot en nästan naturlyrisk ådra i melodiken och lätt nostalgiskt tilltal. Här finns den ständigt närvarande kopplingen mellan elektronik, mekanik och biologi och tanken på människan som maskin. Kanske är det det som ligger bakom Ralf Hütters och Florian Schneiders väldokumenterade fascination för cykelsporten som manifesterats i både låten “Tour de France” (1983) och albumet “Tour de France soundtracks” (2003).

Den idén har chefsideologerna Hütter och Schneider (den senare hoppade av bandet 2009) odlat väl. När man 2009 samlade gruppens verk i boxen The Catalogue valde man att helt enkelt stryka ett streck över de album som gjorts före Autobahn. Albumen Kraftwerk I och II och “Ralf und Florian” finns inte heller på Spotify och tillhör inte de skivor som spelas i Köpenhamn.

I en sällsynt intervju med australiensiska upplagan av The Guardian förklarar Hütter att de skivor som gjordes före 1974 var under en tidlig utvecklingsfas av bandet och att de inte hittade sig själva förrän på sitt fjärde album.

De faktum att bandet sällan ger intervjuer och har en utgivningstakt som om man är välvillig kan kallas sparsmakad liksom den avhumaniserade bild av sig själva som de projicerar bidrar alla till den mystik som finns kring bandet.

Men frågan kvarstår: Kan något så medvetet stelt som Kraftwerk vara något att se på en scen.

Svaret är tveklöst ja. Även utan de 3d-projektioner bandet visade upp när bandet senast spelade i Skandinavien, på Way out West-festivalen 2012, är de både visuellt och musikaliskt fängslande. Jag minns att jag klev ut ur Roskildefestivalens gröna tält den där eftermiddagen efter att ha sett dem för första gången ganska omtumlad, väldigt imponerad och en liten smula konfunderad. Att se Kraftwerk är lite som ett mellanting mellan en konsert och att besöka en konstutställning.