Yassin Ekdahl är psykolog

Till Vita huset för att ge och få

Han växte upp i Somalia, som äldst i en syskonskara på fyra. Identiteten fanns i hög grad i böckernas värld.
– Ja, jag läste väldigt mycket. Var helt ointresserad av fotboll. Lite av en nörd, kan man nog säga, haha.
De politiska oroligheterna i landet blev till slut för mycket för Yassins far (som varit ensam med barnen sedan modern dött några år tidigare). Han for till en släkting och affärspartner i Etiopien, och lämnade barnen där för att själv återvända hem och ”rädda vad som räddas kunde”.
För Yassin Ekdahl och hans syskon följde en orolig tid.
– Vi visste inte varför vi var där. Pappa ville avdramatisera det hela så mycket som möjligt. Och i den somaliska kulturen är det inget ovanligt med att bo ett tag hos en släkting.

Men när månaderna gick, och fadern inte hördes av, försågs Yassin Ekdahl med ett falskt svenskt pass, och skickades med en flyktingsmugglare mot en förmodat bättre framtid i väst. Att passet råkade vara just svenskt, trots att planen egentligen var att få honom till Kanada, och att inget av hans yngre syskon fick följa med, var en ren slump. Man fick helt enkelt anpassa sig efter de möjligheter som fanns på den stenhårda marknad där allt styrdes av smugglarna.
Resan genom Europa fick sitt slut på ett flyktingboende i Malmö, varifrån Yassin Ekdahl slussades vidare till ett annat boende, i Markaryd, där han så småningom beviljades uppehållstillstånd.

Att han var blott 16 år gammal och fullkomligt ensam var inget som ledde till några särskilda åtgärder från myndigheternas sida.
– Nej, begreppet ”ensamkommande flyktingbarn” var inte myntat på den tiden, konstaterar han stilla.
I hopp om att få lite jämnåriga vänner mellanlandade han och en somalisk kamrat under en kort period på en folkhögskola i Glimåkra (vilket gick sådär, Yassin Ekdahls berättelse om månaderna på skolan innehåller förvisso en lycklig försoning på slutet, men också rasistiska påhopp och regelrätta slagsmål) innan de fick sin kommunplacering i en lägenhet i Kristianstad.

Inte heller nu togs någon särskild hänsyn till deras låga ålder. De fick nyckeln till lägenheten och en liten summa pengar att köpa möbler för. Sedan var det inte mer med det.
Eller jo förresten. En sak till fick Yassin Ekdahl, en sak som skulle bli fullkomligt livsavgörande. Han fick ett möte med Eva Ekdahl, syokonsulent på flyktingmottagningen.
– Det var ett helt vanligt samtal. Vad vill du läsa, och sådär. Fast egentligen kände jag nog redan då en alldeles särskild värme.

Samtalet följdes av ett andra samtal, och ett tredje.
– Sedan frågade hon mig om jag ville att hon och hennes familj skulle bli min kontaktfamilj. Jag reagerade med viss misstänksamhet, samtidigt som jag tänkte att man inte får jävlas med myndighetspersoner, så det var lika bra att svara ja. Och, som sagt. Där fanns en värme.
Så Yassin Ekdahl, som förstås hade ett annat efternamn på den tiden, blev hembjuden till familjen Ekdahl på te, och sedan gick det som det gick. ”Jag var hemma på något sätt”, som han uttrycker saken.
Eva Ekdahl blev snabbt hans främsta vapendragare i kampen för att få hit sina syskon. Något annat än det kunde han nämligen inte tänka på.
– Jag försökte gå i skolan, men jag kunde inte studera.
Det tog ett år, ungefär. Massor med pappersexercis skulle klaras av. Yassir Ekdahl betonar hur mycket stöd han fick, inte minst av politikerna i Kristianstad. Och till slut gick det alltså.
– Känslan när de klev av planet går inte att beskriva. Det var eufori.

Familjen Ekdahl tog även syskonen under sina vingars beskydd, och genomförde också så småningom en formell adoption. Mamma Eva förblev Yassins stora stöd ända fram till sin död för drygt tre år sedan.
– Hon var en otroligt speciell människa, med ett mycket stort hjärta, och en stor ödmjukhet. Men framför allt var hon skarp. Vi hade oändliga filosofiska diskussioner, våra köksbordssamtal, som vi kallade dem.
Det var under ett sådant samtal som hon sådde fröet om att Yassin Ekdahl borde bli psykolog, en idé som dock hade kunnat kvävas i sin linda, när han presenterade den för sin studievägledare.

– Där var budskapet att ”nja, det är nog för svårt för dig. Det är svårt nog för svenska ungdomar. Du borde nog satsa på att bli elektriker i stället.” Jag minns fortfarande hur förbannad jag blev, och hur förbannad min mor blev, haha. Jag tror faktiskt att hon ringde upp och skällde ut den där studievägledaren.
För visst kunde han bli psykolog. Han tog sin examen, och har sedan dess specialiserat sig på traumaskadade flyktingar. Med sina somaliska språkkunskaper har han kunnat jobba direkt mot en grupp som annars hyser ett stort motstånd mot alla former av psykvård, även om de verkligen skulle behöva hjälp att bearbeta sina upplevelser.
– Det gäller i och för sig inte bara somalier. Egentligen är det vi i väst som utgör anomalin, med vår inställning. Om vi mår dåligt går vi till vården och tar prover, och visar det sig att det inte är något somatiskt fel så går vi till en terapeut. Men i de flesta andra kulturer anser man att allt som händer är en gåva från Gud, och drabbas man av svårigheter så måste man göra bot. Man går till imamen eller medicinmannen. Inte till psykologen.
Han har jobbat hårt för att tänka utanför boxen och hitta nya vägar för att nå fram med informationen till de svenska somalierna. Han har fixat bussresor till Ullared (”alla somalier vet vad Ullared är, det gör man om man har sex eller sju barn att köpa vinterkläder till”) för att på så sätt ha sina åhörare prydligt sittande så länge som han behöver för att förmedla sitt budskap. Han har kontaktat imamerna i varenda stad han besökt, och erbjudit gratisföreläsningar om hur de ska bemöta de församlingsbor som mår psykiskt dåligt, och slussa dem vidare in i vårdapparaten.

På så sätt har han byggt upp ett massivt nätverk inom svenska muslimska kretsar, vilket i sin tur fört in honom på ett helt annat spår – hur man bekämpar radikaliseringen av unga muslimer. Han har föreläst i Bryssel, på särskild inbjudan av terroristexperten Magnus Ranstorp, och i dag sätter han sig alltså på planet till USA, dit han bjudits in av amerikanska ambassaden som följt hans arbete. I tre dagar ska han, och andra experter på ämnet, sammanträda i självaste Vita huset och utbyta erfarenheter.
Så hur gör man då, för att komma tillrätta med problematiken kring ungdomar som plötsligt får för sig att de vill ta till våld i islams namn? Yassin Ekdahl har förstås inget enkelt svar. Visst måste man straffa dem som begår brott, betonar han, men samtidigt måste man hålla famnen öppen för dem som faktiskt ångrar sig.

– Det är ungdomar vi pratar om. Det måste finnas en väg tillbaka.
Att stötta och prata. Att verkligen försöka nå fram. Kommunikation. Det är den enda vägen, tror Yassin Ekdahl.
– Jag kan ju bara titta på mig själv. Om jag inte hade fått det stöd jag fick, den plattform jag fick, när jag kom till Sverige. Ja, då kan jag förstås inte utesluta att även jag hade hamnat där de här ungdomarna är.