Felicia Malmström

Hon vill göra världen lite bättre med bilder

Felicia Malmström bjuder på kaffe och bullar. Den lilla lägenheten i Västra hamnen i Malmö är ljus och trevlig. Men den är inte hennes.
– Nej, det är mina föräldrars. Jag bor på soffan. Jag har mina grejer i tre lådor i en garderob. Jag har alltid trivts ihop med min familj, den betyder väldigt mycket för mig, så jag är tacksam över att ha det såhär.
Och det där med lådorna i garderoben är inget hon betraktar som ett problem. Tvärtom.
– Jag trivs med att ha mitt liv i en väska, redo för nya äventyr. Jag vill inte tyngas ner av en massa saker.
Känslan av att livets materiella aspekter mest är till besvär har följt henne ända sedan barndomen i Falsterbo, där hon alltid kände sig främmande inför omgivningens fokus på pengar, statusprylar och märkeskläder.
– Falsterbo präglas av en väldigt speciell mentalitet. Det handlar mycket om att visa upp sig, om att erövra status utifrån vad du äger och har.
Felicia Malmström, vars mamma är lärare och pappa kock och konstnär, levde ett liv med helt andra grundvärderingar. Hon kände aldrig någon lockelse i att försöka spela med i det spel som dominerade miljön omkring henne.
– Nej. Och det är klart att det blev till priset av ett utanförskap.
Uppväxten gick således mest ut på ”att invänta gymnasiet och få bryta sig loss”, som hon uttrycker saken. Och jo, gymnasiet blev precis den vändpunkt hon längtat efter.
– Jag sökte en utbildning som bara fanns i Malmö. Det blev verkligen som att komma till en helt ny värld.
Utbildningen var Bernadottegymnasiets program med inriktning mot en framtid inom poliskåren. Att bli polis var nämligen en dröm hon närt i många år.
– Jag var bara 13 när jag första gången kom i kontakt med fenomenet trafficking. Jag kände direkt att ”detta vill jag jobba med”. Så min plan var att bli någon form av internationell polis, med inriktning mot den typen av frågor.
Tiden på Bernadottegymnasiet, som hon sammanfattar som ”intressant och givande”, gjorde henne ännu säkrare på att hon skulle följa det spåret. Men så gjorde fotograferandet plötsligt entré i hennes liv.
Hon skulle åka till New York och jobba som au-pair, när hennes nära och kära övertalade henne att köpa en kamera för att dokumentera sin resa. Hon lydde deras råd, men den spontana känslan när hon satt där med kameran i handen var skepsis.
– Usch, tänkte jag, det här är ju alldeles för avancerat för mig. Men mina bröder övertalade mig att gå en runda och testa den.
Hon kom tillbaka fem timmar senare. Fullkomligt euforisk.
– Jag kände bara att oj, detta är det roligaste jag någonsin har gjort. Så det var där någonstans jag började vackla. Skulle jag verkligen bli polis?
Efter året i New York, då hon ägnade massor av tid åt att fotografera, inte minst främlingar på gatan, läste hon en kort fotokurs på Malmö högskola.
– Det var väl lite grand ett sätt att testa. Var fotograferandet bara ett intresse, eller var det något mer?
Hon var fortfarande inte säker på hur den frågan skulle besvaras när hon, efter avslutad kurs, begav sig till Kambodja för att arbeta som volontär.
– Jag tänkte att man måste ha levt lite, innan man kan bli en bra polis.
Tiden i Kambodja följdes av en ny volontärresa, denna gång till Ghana.
– Men där blev jag bara kvar i en månad, sedan fick jag malaria. Jag befann mig långt ute i ingenstans, med nio timmars resa till närmaste stad. Det var en väldigt traumatisk upplevelse, men det var ju desto mer underbart när jag äntligen lyckades ta mig hem.
Fortfarande vacklade hon när det gällde framtiden. Arbetet som volontär hade stärkt hennes övertygelse om att hon skulle ha ett jobb där hon kunde hjälpa människor, samtidigt som kärleken till kameran hade vuxit sig ännu starkare. Hon testade att plugga statsvetenskap i en termin (”men det var lite för administrativt, lite för långt ifrån de där mötena med människor som jag vill ha”).
Sedan kände hon äntligen att hon var redo att välja väg.
– Ja. Jag kände att det är fotografin jag ska satsa på. Att den ska vara min grund i livet. Det som jag vill utveckla.
För, hade hon kommit fram till, även en fotograf kan bidra till att göra livet bättre för andra.
– Det finns så många sätt att hjälpa människor på. Att få dem att känna sig sedda. Att bekräfta dem, och berätta deras historia. Det är det jag vill göra som fotograf.
Hon har arbetat mycket med gatufoto, alltså att bokstavligen närma sig människor på gatan och be att få fånga dem på bild, precis som de är. Ett annat uttryckssätt hon experimenterat mycket med är att måla på bilderna.
– Min pappa är som sagt konstnär, så det där med färger och penslar har alltid funnits där.
Hon har gått ett år på Kulturamas fotoutbildning i Stockholm (”den var fantastisk, väldigt konservativ och analog, man fick en djup förståelse för verktygen”), innan hon valde att börja på den tvååriga utbildningen i yrkesfotografi för reklam och magasin i småländska Gamleby. Att satsa på en så kommersiell inriktning låter en smula skevt för en fotograf som profilerat sig så starkt mot samhällsengagemang och äkthet, men Felicia Malmström tänkte tvärtom. Hon valde bort både Biskops-Arnös välrenommerade fotoutbildning och bildjournalistikprogrammet vid Mitthögskolan i Sundsvall, där hon också kommit in, för att i stället ge sig själv en riktig utmaning.
– Just eftersom jag blir så provocerad av det perfekta och retuscherade kände jag att ”ja, det är här jag ska in, och kanske försöka bidra till en förändring”.
Hon tar sin examen i maj, men agendan är redan full av nya projekt. Examensarbetet från Kulturama, en samling svartvita porträtt av människor vars stil hon fångats av på gatan, ska bli konstutställning och förhoppningsvis också bok. Hon har inlett ett samarbete med förintelseöverlevaren Lea Gleitman, ett annat med de hemlösas tidning Faktum där hon hoppas få publicera sina bilder på Barbiedockor, utklädda till hemlösa, och ett tredje med en butik i Stockholm som importerar hantverk av ursprungsbefolkningen i Peru.
Idéerna bara sprutar, men pengarna då? Hur ska hon kunna leva på sitt fotande? Hon rycker stillsamt på axlarna. Hon ska extraknäcka lite som städerska på sin brors företag, och hon söker lite stipendier. Det ekonomiska är helt enkelt inget hon tänker så mycket på.
– Det har aldrig varit viktigt för mig att kunna säga ”jag är fotograf på heltid”, eller att tjäna pengar på det jag gör. Jag trivs med att leva enkelt. Detta att göra sådant jag verkligen brinner för. Att drivas av ”det här vill jag säga”, eller ”de här människorna vill jag försöka hjälpa”. Det är själva kärnan för mig. Om jag inte höll fast vid den skulle jag riskera att tappa den. Och det vill jag inte.

Dagens fråga

Rockar du sockarna idag?

  • Nej (89%, 31 Röster)
  • Ja (11%, 4 Röster)

Antal röster: 35

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev