Victoria Vikström lockas av det mentala klimatet i New Yorks dansvärld
som hon beskriver som betydligt mer öppet och generöst än i den svenska.

Hon vill dansa över Atlanten

Fast det är i och för sig inte helt enkelt. Den som tror att USA är ”the land of the free” som utan vidare välkomnar vem som helst som vill bygga sig ett nytt liv får tänka om, berättar Victoria Vikström.
– Gud nej. Det är precis tvärtom, faktiskt. Ganska ordentligt strikt. Jag har ju varit där på studentvisum, hittills, och de är jättenoga. ”Gör hur många shower du vill, men ta inte en dollar betalt.”
Men nu är alltså planen att byta studentvisum mot artistvisum, en process som är ett helt jobb i sig.
– Du måste till exempel skaffa minst tolv rekommendationer från olika personer. Det är en lång process. Men man måste ju börja någonstans.
För målet är klart och tydligt – efter att ha tillbringat hösten som elev vid Broadway dance center är det i New York som Victoria Vikström vill snickra vidare på sin danskarriär. Möjligheterna är så väldigt mycket större där, tycker hon.
– I Sverige och Skandinavien är allt betydligt svårare. Jobben är väldigt få, och det är vanligt med stängda auditions där de bara bjuder in folk de jobbat med förut. Det är en svår bransch att få in en fot i.
I New York är allt helt annorlunda.
– Där kändes det som att möjligheterna ramlade ner i knät på en, mer eller mindre. Det var verkligen påtagligt. Man har en helt annan öppenhet för att jobba med nya människor. Du är välkommen på audition även om du inte ens är precis den sortens dansare som de söker för just det jobbet. Alla får en chans.
Dessutom tycker hon att klimatet mellan dansarna är annorlunda.
– Man applåderar och stöttar varandra på ett annat sätt än här. Det är klart att man gör det i Sverige också, men det är ändå helt klart en skillnad.
Victoria Vikström, som är uppvuxen utanför Luleå, började dansa när hon var nio år. Inför högstadiet snubblade hon över en broschyr från Svenska Balettskolan i Piteå.
– Och jag liksom bara oj. Dans på skoltid. Detta måste jag göra. Mamma var väl lite skeptisk till att jag skulle börja pendla till en skola drygt åtta mil bort, men det gick hur bra som helst. Jag gick med glädje upp klockan sex varje morgon, och kom hem vid sju på kvällarna.
När hon sedan började på yrkesdansgymnasiet i Piteå flyttade hon dit. 16 år gammal. Hur klarar man en sådan sak?
– Det gick bra. Jag var ju ganska van vid att sköta mig själv och ta mycket ansvar efter högstadietiden. Och jag var ju så oerhört inställd på att det var detta jag ville göra.
Direkt efter gymnasietiden (som hon beskriver som ”fantastisk”) började hon på Balattakademin i Göteborg. Hon ”trivdes hur bra som helst” och lärde sig mycket.
– Deras dansutbildning är väldigt bred. Det är allt från balett till modern, stepp och jazz, och det passar mig utmärkt. Jag har alltid haft svårt att bestämma mig för en speciell inriktning.
Även detta, att inte vilja välja, visade sig vara en gångbar egenskap i New York.
– Ja, de har precis den öppenheten där. Man har en annan frihet som dansare, och det tilltalar mig väldigt mycket.
Efter examen från Balettakademin 2010 fördes hon av kärleken till Skåne, där hon har frilansdansat samt undervisat på Kulturskolan.
– Det här med undervisning gled jag in på av en slump, men det var överraskande givande. Det har absolut utvecklat mig.
En egen föreställning har hon hunnit sätta upp också, under åren i Skåne.
– Ja, det var jag och en kursare från Balettakademin som gjorde en föreställning tillsammans med musikgruppen Cure-a-Phobia. Under the boat, hette den. Det var riktigt roligt.
Och i somras drog hon alltså till New York, gick den fyra månader långa utbildningen vid Broadway dance center, och fick blodad tand. Så snart hon har fått rätsida på den där visumkarusellen räknar hon med att återvända.
– Ja, jag hoppas det. Jag vill verkligen testa att leva i New York på riktigt. Jag tror att man måste bo där under en längre period för att hinna känna in staden.
Att det inte blir någon dans (!) på rosor att jobba sig in i branschen där heller förstår hon förstås.
– Nej, det är när man väl får visumet som det verkligt hårda arbetet börjar; att skaffa jobb och kunna försörja sig. Och eftersom det är ett artistvisum är det bara sådana jobb du får ta. Extraknäck på Starbucks är uteslutet.
Men trots att branschen är tuff har hon aldrig någonsin tvivlat på sitt vägval.
– Absolut inte. Jag hade aldrig kunnat se mig själv någon annanstans. Det är värt allt. Jag vill inte ha dansen som en hobby. Som ett litet helgnöje. Den är min passion sedan så många år tillbaka.
Så vad är det då som är så magiskt med just dans? Hon funderar en stund.
– När man dansar är allt fokus precis här och nu. Du känner dig superlevande. Det är en känsla som inte går att jämföra med något annat.
Anna Lindblom