Kristian Lund på Kilimanjaros topp.

Han tänker bestiga tre berg på 30 dagar

Två berg med bara några dagars mellanrum. Är det inte lite väl bra?
Nej, tvärtom. Det räcker inte. Inte två utan tre berg är det nämligen, noga räknat, som Kristian Lund bestiger under den lilla äventyrsturné som han kallar ”3 på 30”. Tre berg på 30 dagar.
Så innan han vandrade till Kilimanjaros topp, som han nådde den 31 januari, hade han värmt upp genom att bestiga berg nummer ett av tre, närbelägna Mount Meru. 4 565 meter högt. Och regnigt.
– Ja, där regnade det en del. Lite tråkigt, så klart.
På Kilimanjaro, däremot, blåste det.
– Ja, ungefär 20 meter per sekund. Det var ungefär tre grader varmt.
Nu låter det kanske som om Kristian Lund beklagar sig, men inget kunde vara mer felaktigt. För det första befinner han sig, när den här intervjun görs via Skype, i 35-gradig värme invid en pool. För det andra är han, oavsett regn och vind, extremt nöjd med de båda vandringar han just har tillryggalagt.
– Personligen kan jag konstatera att jag inte hade några som helst känningar av höjden. Och för mina gäster gick det också väldigt bra. Vi fick upp samtliga till toppen på Mount Meru, och 22 av 23 på Kilimanjaro. Det känns förstås väldigt bra.

Gästerna han pratar om är de vandrare som han i egenskap av expeditionsledare har lotsat upp för de båda bergen. Så sent som i november tog han sin examen från fjällgudiesutbildningen i Älvdalen, men sitt första riktiga ledaruppdrag hade han faktiskt redan i mars i fjol, under en resa till Nepal som han gjorde i samband med sin praktik.
– Plötsligt fick både expeditionsledaren och andregudien höjdsjuka, så jag fick ta över lite spontant där mitt ute på berget.
Men det gick bra, berättar han, han lyckades lotsa både de fem gästerna, bärarna och de lokala guiderna genom rutten utan vidare missöden.
– Det var väldigt nytt, förstås, och väldigt lärorikt. Jag hade ju liksom ingen möjlighet att göra fel. Jag var tvungen att lösa det hela. Men det slutade bra, som sagt, och jag lärde mig väldigt mycket.

Kärleken till äventyr i naturen grundlade han tidigt. Han kommer från en riktig scoutfamilj, och var själv aktiv scout från sju till 18 års ålder. I gymnasiet gick han vildmarksprogrammet i Osby.
– Jag ville inte bara sitta i en skolbänk. Jag ville göra något mer, något bättre. Det var under den perioden som jag började med klättring, dykning, paddling och så vidare.
Efter gymnasiet kom dock äventyrandet på undantag i några år. Kristian Lund gjorde lumpen i flottan i Karlskrona, och fick därefter erbjudande om att arbeta som instruktör på Stridsbåt 90.
– Ett bra jobb, med bra betalt och bra förmåner, sammanfattar han de tre år han gav försvarsmakten efter avslutad värnplikt.
Men där någonstans kände han att det var dags att välja en ny väg.
– Skulle jag fortsätta inom det militära? Vad ville jag med mitt liv egentligen?

En kompis tipsade om fjällguidesutbildningen i Älvdalen, och så blev det alltså som det blev.
Kristian Lund blir tyst en sekund eller två inför frågan om vad det är som är så lockande med att vandra i berg.
– Det finns ett visst lugn som faller över en när man vandrar. Man kan liksom inte vara någon annan än sig själv. Det finns ingen yttre påverkan som stör.
Men kickarna då? Spänningen? Adrenalinet?
– Jo, det är klart att man alltid är ute efter en liten kick. Det är klart att det handlar om att gilla utmaningen, och om att pressa sig själv till max. Dessutom är det en väldig kick att, som expeditionsledare, hjälpa en gäst att uppfylla sin dröm. Att se glädjen i deras ögon. Det blir en liten egotripp, faktiskt.

När du läser det här har Kristian Lund förhoppningsvis just korsat Atlanten och inlett vandringen uppför berg nummer tre, Mount Aconcagua. Med sina 6 962 meter är det högst av de tre bergen i utmaningen (Kilimanjaro är 5 892 meter). Just det där att öka på höjden berg efter berg är en högst genomtänkt strategi, berättar Kristian Lund.
– Genom att gå högre och högre anpassar sig kroppen bättre och bättre. Kroppen producerar fler och fler röda blodkroppar.
Fast samtidigt, påpekar han, är det egentligen i huvudet allt sitter. Den psykiska styrkan är bra mycket viktigare än den fysiska hos den som vill bestiga en hög bergstopp.
– Det folk oftast fallerar på är viljan. Det mentala. Att verkligen orka pressa sig igenom. Att känna att okej, jag har ont i huvudet, det är mörkt, det regnar, jag fryser, men jag fortsätter att gå. Och gå och gå.

Så hur tänker han själv fortsätta att gå, efter avslutade strapatser i Sydamerika? Jo, planen är att fortsätta jobba som expeditionsguide både i svenska fjällen och över hela världen (i nuläget arbetar han som anställd i en kompis företag, men framåt sommaren är tanken att de ska driva det tillsammans).
Dessutom har han en annan, högst specifik dröm att förverkliga.
– Ja, jag vill korsa Grönland. Det är ju en av de få ödemarkerna som finns kvar på planeten. Det vore fantastiskt att få utforska den.