– Jag jobbar inte som en dansk – fast jag vet inte om jag jobbar som en svensk heller
säger Kirsten Hennix.
Foto: Håkan Jacobsson
– Jag jobbar inte som en dansk – fast jag vet inte om jag jobbar som en svensk heller
säger Kirsten Hennix.

Hon utforskar en form

Hon har havsutsikt där hon bor nu också, i Klagshamn. Dock ser hon inte himmel och hav mötas – i stället ser hon hur havet möter Danmark. På andra sidan anar man Köge bukt, själv är hon född bara aningen längre norrut, i Kastrup.
När hon var tio är flyttade familjen till Bornholm.
– Mina föräldrar hittade på att de skulle öppna ett sommarpensionat där.
Själv var hon inte så pigg på att flytta, med allt det kan innebära för en tioåring. Men hon fan sig alltså till rätta.
– Sommarpensionatet var en bra idé. Folk hade ju inte kunnat åka på semester, eller till Bornholm, under kriget.
Kirsten Hennix berättar att hon redan från början ville bli konstnär, att det fanns släktingar med det yrket.
– Jag hade först tänkt bli keramiker, men det var ju alla på Bornholm …
Dessutom kände hon att keramiken inte skulle ge henne utlopp för hennes intresse för färg.
Så i 16-årsåldern flyttade hon till Köpenhamn och började på Kunsthåndverkskolen.
Men på Bornholm hade hon träffat en pojke som var där på besök med sina konstnärsföräldrar. Nu föreslog han att hon skulle komma upp till honom i Stockholm.
Det gjorde hon och började studera på Konstfack.
Det var en väldig skillnad. I Köpenhamn hade undervisningen varit mycket friare, diskussionerna livligare.
– Du kunde göra en hur ful sak som helst, bara du kunde stå för den.
På Konstfack var undervisningen mycket mer gammaldags, traditionell.
Hon gifte sig med Olle Hennix, pojken som lockat henne till Stockholm. 1961 flyttade de till Gotland, där Kirsten Hennix hade arbete som textilkonstnär vid Gotlands Hemslöjd. Det handlade bland annat om att arbeta fram mönster till väverskor som satt hemma och arbetade.
Något år arbetade hon också med att designa möbeltyger åt ett danskt företag, men den mesta delen av sin tid har hon varit frilans.
1967 hade hon sin första separatutställning, på Form Design Center i Malmö. Många utställningar senare är det dags för en ny, den här gången på Trelleborgs museum. Den öppnar den 24 januari och håller på till den 22 mars. Att hennes 75-årsdag råkar infalla under den tiden är just en tillfällighet, berättar hon; hon var erbjuden att ställa ut redan för ett par år sedan, men ville vänta på att en bättre lokal blev tillgänglig.
Det är den alltså nu och där har hon i veckan som gått hängt ”Fågel, fisk och prick emellan”. Det handlar om stora tygtryck.
– Jag påstår att jag håller på med en form av forskningsarbete, säger hon.
Vad hon utforskar är hur mycket hon kan använda samma form. Hon har den som utgångspunkt till fåglar, fiskar, blommor, blad, katter – allt möjligt.
Det forskningsprojektet har hon hållit på med i tio år, sedan hon gick i pension från lärarjobbet på Östra Grevie folkhögskola. Innan hon slutade fick hon gjort en ram för screentryck, med just den form hon nu arbetat med.
– Jag tänkte att en dag ska jag göra allt det där jag pratar med dem om.
Alltså med eleverna. Hon anställdes 1992 och fick vara med om att bygga upp en helt ny textillinje på skolan.
– Vad jag ville var att förbereda dem för vidare utbildning. Jag har fortfarande kontakt med många av mina gamla elever.
En av de saker hon brukade göra var att peka på papperskorgen och säga:
– Det är den här som ska vara mest full!
Det vill säga, jobba på och testa dina idéer, men inse att det är långt ifrån alla som håller i längden.
– När man är ung har man ju någon slags känsla för vad som ska hända i framtiden – men man vet ju inte om det.
Kirsten Hennix har tidigare mest varit känd som vävare. Hennes konstverk finns i många offentliga miljöer.
– Jag har haft tur, säger hon och menar då att hon har fått verka i en gynnsam tid.
– På 70- och 80-talen fanns den här enprocentsregeln, om att en procent av byggkostnaden skulle gå till konstnärlig utsmyckning.
Det gav många arbetstillfällen åt konstnärer; det sammanföll exempelvis med att det då skedde en ganska kraftig daghemsutbyggnad.
1982 blev Kirsten Hennix mycket omtalad i samband med sin utställning ”Sista färden”. Det var en idé- och debattutställning och visade hennes tankar om att nytt begravningsrum.
I centrum stod en blekingseka – specialbeställd för ändamålet – och kring den bildade ljusa textilier ett rum. Symboliken är inte svår att förstå.
Utställningen visades först i Malmö konsthall och sedan på andra ställen i landet. Den blev mycket omtalad – det var ju 1982 och gamla begravningstraditioner hade ett starkt grepp.
Men utställningen blev också prisad.
Det var 1973 som Kirsten och Olle Hennix – skulptör – flyttade in i huset i Klagshamn. På övervåningen har hon sin ateljé med sjöutsikt, där vävstolarna inte får jobba lika hårt som förr, eftersom hon arbetat på annat sätt.
Men textilt är det fortfarande.
– Det var ju färgen som lockade.
Men det är också det att först tänka ut och kanske måla en bild – och sedan göra den i textilt material:
– Man skapar ju en gång till.
Möjligheterna med den där grundformen vi nämnde har Kirsten Hennix alltså utforskat i ett decennium. Tänker hon fortsätta med den?
– Nä, det vet jag inte …
Säger hon och plockar fram en bild hon gjort med en idé hon fått sedan hon jobbat färdigt med ”Fågel, fisk och prick emellan”.
Så osvuret är kanske bäst.