Ann-Lis Wennerberg Larsson älskar att förbereda lektioner
men tycker att det är fruktansvärt tråkigt att rätta prov. Foto: Håkan Jacobsson
Ann-Lis Wennerberg Larsson älskar att förbereda lektioner

”Vår skyldighet att fånga intresset”

Det var i Malmö, läraren hette – eller rättare sagt heter – Ulf Nilsson och har sedermera varit riksdagsledamot för Folkpartiet.
– Han var en riktig berättare. Jag ville bli en lika bra lärare som han – jag försöker också fånga eleverna genom att berätta.
Det verkar ha gått ganska bra. Ann-Lis Wennerberg har just fått utmärkelsen Årets pedagog, som Vellinge kommun delar ut sedan några år.
– Jag blev helt överväldigad. Jag blev riktigt rörd när jag läste motiveringen.

Hon skulle just påbörja en lektion när det kom in folk med blommor för att gratulera.
– Eleverna sade ”Vi trodde att det var Postkodlotteriet”.
Sin postadress har hon i Malmö, men det var i Kävlinge hon växte upp. Och när hon gick ut nian var det inte alls med några lärarplaner i huvudet.
– Jag var jätteskoltrött.
Hon började jobba. På boktryckeri, i köket på ett sjukhem, på förskola. Hon arbetade tre år med barn på flyktingförläggningen Mosippan i Malmö.
Hon bildade familj, har fyra barn.

När hon var en bit över 30 och började läsa in gymnasiekompetensen på komvux tyckte hon plötsligt att det var roligt med skolan.
– Jag var supermotiverad, fick bra betyg.
Och så hade hon alltså en mycket inspirerande lärare.
Efter sin lärarutbildning hade hon turen att det genast dök upp ett jobb som verkade som skräddarsytt för henne. En kompis tipsade om att Sundsgymnasiet i Vellinge sökte en lärare som kombinerade svenska med barn och fritid – något som skulle förbereda dem som ville arbeta på förskola och fritidshem.
– Jag hade ju arbetat på förskola. Jag kan känna nu att jag har haft jättestor användning av att ha gjort en massa annat innan jag började här.

Hon har arbetat på skolan sedan 2002. Numera undervisar hon i svenska och retorik, liksom i lärande och utveckling, ett ämne som ingår i ämnet pedagogik.
Retorik kallas ibland talekonst,
– Man skulle också kunna kalla det konsten att få folk att lyssna, säger Ann-Lis Wennerberg Larsson.
Det är ett lite speciellt ämne. I de flesta fall söker sig elever till något de är bra på för att utveckla ett intresse eller en talang.
Men till retoriken söker sig många just för att de tycker att de är dåliga på det.

– Det är en populär kurs, Många väljer den faktiskt för att de är skräckslagna för att tala inför folk.
Det gäller minst hälften av dem som valt ämnet, har hon blivit varse efter att ha bett eleverna berätta varför de valt retorik.
– Det gäller att gå långsamt fram. Jag tror inte på att härda elever. Här får man göra bort sig innan jag börjar bedöma.
– Jag kan ju inte plocka bort deras nervositet, men jag kan ge dem verktyg, som får dem att känna att de kan.
Höstterminen har bland annat ägnats åt argumenterande tal. Hon har också låtit elever läsa på om olika aspekter av Malmö och sedan har de fått guida sina kamrater i stan.
– Vi ska jobba med festtal efter jul.
Det som gäller för att bli bättre är att öva, öva, öva.
Hon är inte helt opåverkad av nervositet själv.
– Det beror på situationen. Det kan ju vara att jag ska berätta om en kurs jag har varit på för alla mina 80 kollegor – då bultar hjärtat så klart. Men jag har lärt mig att hantera det.
Fast klassrummet är inga problem.

– Jag tycker att jag har världens bästa yrke, även om det är klart att det är stressigt ibland och att man har för mycket att göra,
– Att planera lektionerna är så fruktansvärt roligt. Hur ska jag fånga intresset, aktivera eleverna, så att det inte bara blir att jag står och babblar?
Hon menar att man måste tänka på att skolgången för en gymnasist är så pass splittrad mellan olika ämnen som man har olika fallenhet och intresse för och i många fall inte valt själv.
– Jag tror inte att man kan träna elever till att sitta och lyssna. Det är vår skyldighet att göra det intressant – Herregud, vi är ju pedagoger!
Vad gör då en pedagog på sin fritid?
– Jag rättar prov, haha. Jag läser, så klart, allt möjligt. Just nu håller jag på med ”Från man till människa” av Claes Schmidt – han ska komma och besöka oss i februari.
På semestrar brukar familjen ofta hyra hus i södra Frankrike.

Före semestern har hon alltid den bitterljuva upplevelsen att säga adjö till en årskull elever.
– Fy vad man gråter när man skickar i väg dem, även om det är en glädjens dag.
Men det blir kära återseenden också.
– Senast i förra veckan kom en gammal elev hit och vi fikade tillsammans.