Viktiga frågor om poesin och poeten

”Jag är en omodern poet i många poeters ögon. Jag skriver ju om min speciella plats och om mitt eget liv, med uppsåtet att också säga en annan människa något om hans eller hennes. Jag tycker att varje konstverk har en privat kärna och en allmän betydelse, en provinsiell och en kosmisk dimension. Och själv grips jag av poesi som kan skänka mig känslan av att vara mindre ensam, dikter skrivna av poeter som vill visa sina ansikten så att jag själv kan få syn på mitt.”
Efter mer än fyrtio år och ungefär lika många böcker borde man väl med säkerhet kunna hävda att Werup är en poet. Men trots denna omfattande produktion och fyra decennier vigda åt poesin fortsätter Werup att ställa frågor. Om sig själv (är han verkligen en poet? När blir man det? Och hur?) och om poesin.
Du har funnits där, en essä om poesins väsen, rör sig runtomkring just dessa frågor. Werup tar hjälp av sitt ”husapotek”, de dikter som har hjälpt manat honom att fortsätta fråga och som har skänkt honom tröst.

Så vad är poesi? Inledningsvis beskriver han hur han tidigare hyste förhoppningar om ”att poeter är människor med fallenhet för existensen sensuella aspekter”. För Werup är poesi en fråga, som undertiteln berättar, på liv och död.
Med Ann Jäderlunds ord beskriver han poesin som ett motstånd mot ”pratvärlden”. Han hakar i Octavio Paz i åsikten att poesin är icke-ideologisk. Överlag ansluter sig Werup till en romantisk bild av poesin. Den ska komma ”oansträngt”, den handlar om livets stora frågor, om ”gåtan i vardagen” och ”det gemensamma i det enskilda”. Att vara poet är att betrakta världen med fullständig uppmärksamhet och stor intensitet. Dikten är naturligtvis språkkonst, men en sensuell sådan.

Till en sådan konstsyn hör också att Werup ondgör sig över 1970-talets politiska poesi (färgad av en ”onyanserad pseudokulturell föreställningsvärld”) och litteraturteoretiskt präglade dikter (”tekniska förklaringar till trollkonster”).
Han är på så sätt ”omodern”, långt ifrån samtidens konceptdiktare och språkmaterialister. Men är inte språkmaterialister i grund och botten just sensuella? Språket som material både ljuder och känns. Men det kopplas med nödvändighet inte till existentiella frågor och underkänns därmed, enligt Werup, som poesi.
För dikten är enligt honom framförallt tröst. Tröst och stöd för att orka leva och att våga uttrycka sig. Poeten måste vilja förstå det främmande, ”vars och ens egen känsla av främlingskap”. Werup står upp för kosmopolitismen. Poeten är en världsmedborgare och det poetiska språket en ”känslornas och stämningarnas esperanto, ungefär”. I detta enda universella är man ”inte ensam om att vara ensam”, och detta utgör poesins kärna.

Då och då klingar självtvivlet falskt. Jag tror att Werup i grund och botten är mycket säker på att han är en poet. De som tvivlar är de andra, kritikerna, poetkollegorna och etablissemanget. Ett visst missnöje med detta bränner igenom den lugna och saklig prosan när han berättar om sin verksamhet som scenpoet och vissångare.
Den verksamheten har, enligt honom, inte tillåtits i poesins finrum. Werup längtar till sångpoeter i andra poesikulturer, till tangons och chansonens värld.
Vi behöver fler essäer som diskuterar detta! Fler röster som berättar om vad poesi är för just dem.
Werups essä ger oss en möjlig poesihistoria, präglad av hans smak och erfarenheter. Den är subjektiv, javisst, men just därför pålitlig. Han går inga andra ärenden än sina egna och lurar därmed ingen annan än sig själv.