Förra veckans breda krisuppgörelse om flyktingpolitiken var värdefull av två skäl. Det ena skälet var att vi sände en signal både till andra EU-länder och till vår omvärld att vi i Sverige närmat oss vår fysiska och ekonomiska förmåga att ta emot fler flyktingar och andra invandrare. Det andra skälet till att uppgörelsen var bra var att partierna börjar samarbeta över blockgränsen kring vad som är den största samhällsomvandlingen i modern tid. I sak var däremot sexpartiuppgörelsen lövtunn. Förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd är så urvattnat att flyktingströmmarna troligen inte dämpas, anhörigreglerna för generösa, att bredda RUT-tjänsterna kan bara ge marginellt fler jobb, och övriga åtgärder för att få flyktingar i arbete är närmast tomma slag i luften. Sveriges två ledande migrationsforskare Jan Ekberg och Joakim Ruist sågade i Dagens Industri möjligheten att dagens stora invandringsströmmar skall bli en plusaffär. Eller för att citera Ruist: ”Det krävs en radikalt högre och mycket osannolik nivå på sysselsättningen bland flyktinginvandrare än vad vi har sett tidigare, för att den här flyktingströmmen ska bli en vinstaffär för Sverige.” Slutsatsen är därför klar: finansieringen av dagens stora invandringsströmmar kommer att drabba hela folkhushållet med brutal kraft mätt i kronor och ören. Regeringen har pekat på ett par möjliga finansieringsområden, att försämra sjukförsäkringen och strama åt assistansersättningen. Men det handlar om blygsamma belopp med tanke på att Migrationsverket uppskattar kostnaderna till ofantliga 270 miljarder kronor de närmaste fyra åren. Att låna till dessa utgifter borde vara otänkbart, eftersom vi då skickar notan till barn och barnbarn. Att skära ner den offentliga sektorn så kraftigt för att finansiera migrationen gör att välfärdsstaten måste monteras ner. Det borde vara uteslutet. Därför återstår endast mycket kraftiga skattehöjningar av närmast chockartad storlek. Det beskedet måste politikerna sluta mörka.