Rune Rosell och hans fru har gjort sommarstället i Hyby till sitt permanenta viste.
Foto: Håkan Jacobsson
Rune Rosell bebor gamla trädgårdsmästarbostaden i Hyby.

Frisören som blev Barberare

Rune Rosells namn har stått med i åtskilliga programblad på Malmö stadsteater.
– Jag har gjort 92 premiärer. Hur många föreställningar det blev vete fåglarna.
Han tillbringade en 25 år lång sångarkarriär på Stadsteaterns scen – och gjorde för övrigt en del talroller också.
Han började 1968, passade på att provsjunga på teatern när han ändå var i krokarna med en av Riksteaterns kringresande föreställningar, Lilla helgonet.

Men egentligen skulle han alltså ha blivit frisör. Fast helst hade väl pappa velat att han skulle arbeta med vägbygge, som han själv och den äldre sonen. Men Rune Rosell var ganska småvuxen och såg inte ut att vara lämpad för kroppsarbete, och det tyckte inte pojken själv heller.
– Pappa frågade sin frisör om jag fick börja som gesäll.
Det var meningen att han skulle göra tre år hemma i Delsbo.
– Efter ett år tog jag mig friheten att flytta till Västerås. Jag hade annonserat om frisörjobb i tidningen.
Det blev arbete på en stor salong, med sex anställda.
Unge Rune Rosell hade tidigt sång- och teaterdrömmar. Han minns hur han redan i tidiga tonår ställde sig på läktaren i kyrkan i Delsbo – visserligen när den var tom – och sjöng för full hals.

I Västerås fanns en operettensemble, och Rune Rosell sökte sig dit. Ledare var en sångpedagog.
– Hon ville utbilda mig vidare. Jag gick två år hos henne, sjöng mycket romanser och sådant.
Efter två år sökte han in till operalinjen på Scenskolan i Göteborg. Fem elever kom in, från hela Sverige. Utbildningen var ganska ny och de kostades på, fick bland annat göra studieresor till operahus i Wien, till Ryssland och Tyskland, till London.
Och Rune Rosell fick flera stipendier, som möjliggjorde ytterligare studier i Italien, där han var tre gånger.
Första gången var han två månader i Neapel. På vägen hem bytte han tåg i Rom. I samma kupé steg det in en flicka och de började prata. Så gott det gick; hon försökte på engelska och han svarade på italienska. Men efter någon minut kom de på att hon var från Dalarna och han från Hälsingland. Hon hette Britt-Marie och är numera hans fru.
När han fått anställning i Malmö flyttade de ner, bodde på Gamla väster innan det blev inne. På den tiden var det en ganska nedgången stadsdel och arbetskamraterna undrade hur han kunde bo där. Men det var nära till jobbet och Rune Rosell råkade aldrig ut för några otrevligheter.

Så småningom flyttade paret till Bergsgatans mynning, men när barnen kom ville de koma utanför stan. Det blev en gård i Esarp. De hyrde också ett fritidshus – helt utan bekvämligheter – i Hyby. Det har moderniserats och numera är det där, i Hyby gods gamla trädgårdsmästarbostad, som paret Rosell bor permanent. Och huset har blivit deras eget.
Rune Rosell har pärmar med recensioner och annat som skrivits om honom genom åren. Där kan man bland annat se bilder av honom som Apan i Animalen, Tage Danielssons och Lars Johan Werles musikaliska fabel. Rune Rosell nämner Apan som något av en favoritroll; minns hur han var på Zoo i Köpenhamn för att studera apornas rörelsemönster och hur de betedde sig.
Han var på Stadsteatern i 25 år och berättar att det var ganska dåligt betalt. Många av de anställda drygade ut inkomsterna med andra engagemang. Till exempel små konserter i olika sammanhang.

En gång för ett trettiotal år sedan gjorde han en kyrkokonsert i Hyby, med både musik och dikter. En av åhörarna hade begravningsbyrå och kontaktade honom efteråt och undrade om han var intresserad av att bli borgerlig begravningsförrättare.
Sångaren var tveksam.
– Men jag fick prya, för att se hur det gick till.
Och han fann att det nog kunde passa honom.
I början var det kanske två begravningar i månaden, men sedan kyrkan skildes från staten har de blivit fler, eftersom många har valt att gå ur kyrkan.
– Men man vill ju ändå ha en ceremoni, ett avslut.
Han ser det som en ansvarsfull uppgift att hjälpa till med det avskedet.
– Man gör ju en medmänsklig gärning, på något sätt. Visst kan det vara svårt att träffa människor i sorg, men man får ett sådant gensvar.
En borgerlig – det vill säga utan religiös prägel – begravning kan äga rum på många olika ställen och Rune Rosell säger att visst har han stor nytta av sin rutin från att uppträda inför en publik.
– Absolut. Framför allt det att jag kan lära mig saker utantill ganska lätt.
Som borgerlig begravningsförrättare är han också med om att, tillsammans med de anhöriga, utforma själva akten. Och han uppmanar människor att i det Vita arkivet skriva hur de vill ha sin begravning, vilka önskemål man har om exempelvis musik. Det är ett gott stöd för de efterlevande.
Han sjunger också i andra sammanhang då och då. Exempelvis ska han och Monica Olson Pawelski sjunga operett och visor i Höllviken den 18 november.

Vi ska avsluta med en anekdot:
Under en av sina Italienvistelser var Rune Rosell på den stora arenan i Verona för att se och höra Birgit Nilsson i Turandot.
– En upplevelse utan like.
Hon skulle senare komma till Malmö och spela Tosca och han visste redan att han skulle ha en roll i den föreställningen. Så i Mantova, där han bodde, hade han plockat en bukett med gula och blå blommor, bundit den med blågula band och skrivit ett kort. När han skulle lämna buketten vid sceningången fick han beskedet att sådana fjuttiga småbuketter tog man minsann inte emot till en primadonna.
Men när Rune Rosell förklarade föll vaktmästaren till föga. Och när Birgit Nilsson skulle tacka för applåderna och ta emot kärrlass med blommor på scenen, vad hade hon med sig?
– Hon kom gående med min lilla vissna bukett i handen – det såg jag i kikaren. Jag grät så det flödade.

Han fick tillfälle att tacka Birgit Nilsson personligen när hon senare kom till Malmö för att spela Tosca. Hon mindes händelsen mycket väl.