Med utgångspunkt i dansken Kaj Nissens pjäs från 80-talet har Sagohuset skapat dansföreställningen Kirsten - rätten att välja sitt eget liv. Foto: Ilkka Häikiö

Dans om ”hedersvåld”

Nissens text har kortats ner och i gengäld gestaltas huvudpersonen Kirstens ord och tankar genom dansen.  Handlingen har Nissen ursprungligen hämtat från en medeltida ballad. Det är en historia som speglar den kvinnoförtryckande så kallade hederskultur som en gång fanns i de nordiska länderna. Den äger relevans i vår tid eftersom likartade former av förtryck fortfarande existerar i en del länder och i vissa grupper av invandrare med stark etnisk sammanhållning. Tidigare i år kom boken ”I sommarens skiraste ljus”, av författaren Lars Åberg, där utsatta kvinnor får berätta sina historier. Han har engagerats av Sagohuset för att skriva programtexten. Föreställningen är nämligen den centrala delen i ett projekt som går ut på att öka medvetenheten om ”hedersförtryck”.

Premiären ägde rum under kulturnatten i Lund, på Skissernas museum.  Det är ett drama om en kung som satt sin syster i pant och tänker gifta bort henne. När det visar sig att hon är gravid och fadern okänd så fattar kungen ett beslut. Han ordnar en fest där hon måste dansa oavbrutet med tolv kavaljerer. Med andra ord är planen att Kirsten, som spelas förtjänstfullt av Sonja Lindblom, ska dansa sig till döds. 

Kavaljererna  avlöser varandra.  Pietro La Loggia och Jan Vesala, visar prov på stor bredd  när de dansar fram de olika kavaljerernas karaktärer. På samma vis som personligheterna skiftar varieras också musiken som spänner över allt från medeltida klanger till nutida electronica.  I Margareta Larsons strama bearbetning och regi framträder så gradvis en allt kusligare bild av bakomliggande rigida strukturer. Inledningsvis är det feststämning och glad musik och mot slutet råder närmast skräckstämning.  Den minimalistiska scenografin uttrycker såväl instängdhet som utsatthet .

I slutscenen står Kirsten fortfarande upp trots alla prövningar men då blir hon mördad genom en dolkstöt.  Det vore på ett sätt estetiskt konsekvent att låta ridån gå ner där, men det kommer en sorts epilog som antyder något slags liv efter döden. Kanske hade det blivit ett alltför deprimerande slut annars. Så får ändå denna onda saga ett slags mjuk avrundning som kanske gör det lättare för en ung publik att ta den till sig. Själv såg jag föreställningen med stor behållning.