Rockklöset är styrkan hos Jill

Recension

Jill Johnson
Stora scenen, Malmöfestivalen
Fredag 15 augusti 2014
Den fanns en tid när svensk country betydde dansbandsversioner helt urvattnade på såväl genrens rötter i folkmusiken, den potens som fanns i ursprunget och de aspekter hos musiken som fick den att, tillsammans med bluesen, lägga fundamentet till den musik vi idag kallar rock’n’roll.
Den tiden har skapat många av de fördomar som vi som älskar country har har fått kastad mot oss under årens lopp. De fördomarna känns rätt avlägsna idag och få artister har gjort mer för att jaga dem på flykten än Jill Johnson.
När hon tar sig an Townes van Zandts If I needed you eller Gillian Welchs Orphan girl är det lätt att glömma att man står mitt i resterna av festivalens kräftskiva och att Stortorget luktar som en fiskehamn en stekhet julidag. Hon har en röst och en pondus som övertygar till och med i låtar som de två nämnda, låtar som spelats in av countryns kanske största röst någonsin: Emmylou Harris. Johnsons egna låtar når kanske inte riktigt upp till samma skyhöga nivå men det vore nog lite väl mycket begärt. Det finns en anledning att en annan festivalakt, Steve Earle, kallat Townes van Zandt ”the best damn songwriter in the world”, om man säger så…
Jill Johnsons största styrka som sångerska är det där fenomenala rockklöset hon har i rösten.
Sist jag såg Johnson på Malmöfestivalen var det på samma scen vid ungefär samma tid på öppningskvällen. Den gången var jag betydligt mycket mer ljummen, kanske inte så mycket på grund av henne själv – Jill Johnson på scen är stabiliteten själv – som på grund av publiken som var både glesare, fullare och mindre entusiastisk. Den här gången står omständigheterna mer på hennes sida och hon får en respons hon förtjänar. Då sitter betygsfyran som gjuten.

Jill Johnson
Stora scenen, Malmöfestivalen
Fredag 15 augusti 2014