Myggor och knott är en sommarplåga för många på sommaren. Arkivbild
Rykten säger att Predikstolen skulle vara ett tillhåll för den ökände Snapphaneledaren Lille Mads. Foto: Bengt Wedding
Iskall och glasklar porlar bäcken längs med vägen i Kastagropen. Foto: Bengt Wedding
Vägen genom kastagropen är omöjliga att köra med bil numera. Foto: Bengt Wedding
Tuva Novotny i tv-serien Snapphanar. Foto: Scanpix
Till Kastagropen kommer man genom att vandra en bit av Skåneleden. Foto: Bengt Wedding

Trolsk ravin där myter och sagor frodas

Hängda snapphanar, bråk mellan jättar och kanske en gömd krigsskatt. Sägnerna och myterna kring den trolska ravinen Kastagropen nära byn Villands Vånga i Kristianstad kommun är många. Själv drömde jag om att gifta mig här.

Bäcken porlar, soljuset sipprar in mellan bladverken, myggen surrar envist och det är nästan överjordiskt vackert att promenera längs den gamla, numera ofarbara vägen, i Kastagropen. Jag har gått här oräkneliga gånger i olika åldrar alltid lika tagen av skönheten, alltid med pauser för att dämma i bäcken och med den mäktiga Predikstolen som mål. Och alltid med sägner om Kastagropens tillkomst som färdunderhållning.

Det sägs nämligen att denna ravins tillkomst är kopplad till två jättars tävling om en jätteflickas gunst. Tävlingen gick ut på att sänka den närbelägna sjön Immelns vattenstånd och den ena av de tävlande jättarna grävde i just Kastagropen men blev lurad och så förbannad att han slungade iväg en stor stenbumling. Som jag minns berättelsen var det den där kastade stenen som skapade Kastagropen men det kan också vara jättens verktyg som han också slungade i väg, Eller möjligen hans grävande… (läs en version av sägnen här nedan). En mer vetenskaplig förklaring är naturligtvis att Kastagropen är en så kallad sprickdal som har uppstått genom sprickbildning i urberget. Men platsen i sig, med de stora klippblocken på branterna som omger den slingriga vägen, sätter definitivt fart på fantasin och inspirerar till alla möjliga historier och rykten.

Det största stenblock av dem som ligger som nerslungade längs dalens branta kanter kallas Predikstolen och det är inte svårt att föreställa sig en präst (kanske en Gösta Berling) placerad högst där upp och inbegripen i en svavelosande predikan. Som liten sa jag alltid att jag skulle gifta mig här och såg framför mig hur hela bröllopsföljet skulle vandra från vår sommarstuga (som ligger ett par kilometer härifrån) och hit och att själva vigseln naturligtvis skulle ske precis under Predikstolen där vigelsförättaren skulle blicka ner på oss. Praktiska skäl och inte minst mängden mygg satte stopp för planerna men jag återvänder fortfarande hit så ofta jag kan.

Min pappa, som vuxit upp i torpet som numera är vår närbelägna sommarstuga, har också för sig att namnet Kastagropen kan vara en förvrängning av det äldre namnet Gastagropen. Ett namn som han tycker beskriver perfekt den stämning som platsen utstrålade när han som ung cyklade härigenom mitt i natten på väg hem från någon av traktens dansbanor. Förutom Gastgropen och sägnen om jättarna finns det också rykten om att upproriska snapphanar hängdes här som avskräckande exempel för lokalbefolkning under den period som det de dansk-svenska krigen rasade på 1600-talet. Och själva Predikstolen sägs då ha varit ett tillhåll för den ökände Snapphaneledaren Lille Mads. Och vem vet, kanske finns delar av bytet från den mytomspunna Loshultskuppen nedgrävt här någonstans.

Vad som är sant eller inte är omöjligt att veta. Säkert är i alla fall att en kort bit av miniserien Snapphanarna (som visades i tre avsnitt i tv runt julen 2006) är inspelade här och att man fick köra hit filmutrustningen med häst och vagn eftersom inga bilar kunde ta sig fram. Sant är också att platsen bjuder på en fantastisk blandning av riktigt gammal ädellövskog, att bäckens vatten är svalt och glasklart, att stenblocken är imponerande, att man blir lugn, harmonisk och lycklig av att vandra här – trots myggen. Och att det i mina ögon nog är den vackraste platsen på jorden.