Hashim Abdikarem jobbar med barn och unga på Somaliska freds- och skiljedomsföreningen i Rosengård.
Foto: Anna Lindblom
Hashim Abdikarem.

Nytt land, nya drömmar

Det är ett grymt ös i den lilla källarlokalen på Bennets väg i Rosengård. Massor av barn, unga och gamla i en svettig men hjärtlig röra, några spelar pingis, några kör tv-spel, några bakar, alla pratar och skrattar och ljudnivån är smått öronbedövande. Vi får fly in på Hashim Abdikarems kontor för att kunna prata, och hittar så småningom någon sorts samtalsrytm mellan de ständiga besöken av glada ungar som vill ha nya pingisbollar eller helt enkelt bara fråga varför i hela friden dörren är stängd.
Hashim Abdikarem själv är ett vandrande lugn i stormen. Talar eftertänksamt, stilla och lågmält, även när han sätter ord på de fasor som kantade hans flykt från Somalia. Hans svenska är närmast obegripligt bra med tanke på att han bara har bott här i fem år.
– Det stora problemet i Somalia var de islamistiska grupperna och deras stora fokus på att få unga att delta i kriget. De dödade min bror, och eftersom min mamma var säker på att de skulle göra något med mig också så bestämde hon att jag skulle ge mig iväg.

Att blott 13 år gammal lämna inte bara sin familj utan också sitt land, alldeles ensam. Det låter fruktansvärt. Hashim Abdikarem svarar stillsamt:
– Jag fick ta hand om mig själv.
Men fruktansvärt var det, förstås. Värst var ökenvandringen mellan Sudan och Libyen.
– Vi hade inget vatten. Folk dog.
I april 2009, efter nästan två år av långsam resa, nådde han den italienska ön Lampedusa.
– Vi var 150 personer i en liten båt, vi satt så tätt så att det inte gick att röra sig. Men vi klarade det.
I Italien hörde han för första gången talas om Sverige.
– Där hjälper de barn, sa de till mig. Man får gå i skolan. Jag tänkte att ”där kan jag kanske börja mitt framtida liv”.

Så i augusti 2009 kördes han tvärs över Europa av en flyktingsmugglare som släppte av honom hos en kusin i Malmö. Där bodde han i tre dagar, innan han vände sig till myndigheterna, sökte asyl och blev placerad på ett transitboende.
– Det var en riktigt bra plats, med trevlig personal. Jag fick mycket hjälp.
Redan samma höst beviljades Hashim Abdikarem permanent uppehållstillstånd.
– Det var min gode man som ringde mig och berättade. Jag blev överraskad över att det hade gått så snabbt. Och väldigt glad, förstås.
Nu flyttades han till Simrishamn, där han också kunde börja plugga svenska på allvar. Han är ytterst diplomatisk när han beskriver sina två år i Simrishamn. Betonar att han fick mycket hjälp av personalen även på det nya boendet, att han är glad att han fick gå i skolan och att ”de flesta var snälla”. Men det var, som han försiktigt uttrycker saken, ”lite svårt att komma in i det svenska samhället” eftersom ”några av ungdomarna inte gillade att det kom folk till stan”.
– Jag fick lite problem, sammanfattar han försiktigt situationen.

Dessa problem blev till slut så svåra att han kontaktade sin socialsekreterare för att be att få komma tillbaka till Malmö. Eftersom han inte fick någon respons tog han saken i egna händer, och löste boendet genom släktingar i Rosengård.
– Malmö är ju en större stad, med jättemycket invandrare. Det är klart att man kan ha ett bra liv i Simrishamn, men det är också väldigt bra att kunna få hjälp av människor som talar ens eget språk. Här finns en gemenskap. I Simrishamn visste jag inte vad mina klasskompisar hette.
Migrationsverket har sagt nej till anhöriginvandring för Hashim Abdikarems mor och bror. En sorg, förstås. Och första mötet med modern sedan uppbrottet från Mogadishu blev känslosamt.
– Jag var där och hälsade på över julen 2012. Vi var mycket glada, förstås, samtidigt som det också kändes tråkigt.
Men livet går vidare. Hashim Abdikarem tar fram sin plånbok och visar stolt ett foto på lilla Zakaria, som han och hustrun Samsam fick i höstas. Själv jobbar han heltid som ungdomsledare på Somaliska freds- och skiljedomsföreningen i Malmö, där han också är ordförande. Han funderar några sekunder på frågan om framtiden. Vad han tänker om den, vad han hoppas på.
– Jag vill bli en person som integrerar. Som skapar samarbete mellan föreningar från olika länder. Det är det jag tycker är viktigast.