Radikal vänskap. Skådespelarna Janna Granström

Varmt och inkluderande om en värld utan män

Tillsammans gestaltar och utforskar skådespelarna ett feministiskt utopia baserat på värden som traditionellt betraktas som kvinnliga.
Det uppstår ett kvinnorum som emellanåt påminner mycket om flickrummets frizon. Skådespelarna som med ett djärvt grepp spelar sig själva är Janna Granström, Linn Bjørnvik Grøder och Agnes Hargne Wallander.

Det blir en ovanlig föreställning och det är fråga om postdramatisk teater, alltså en teaterform som kopplar loss det sceniska uttrycket från det linjära berättandet. I det här fallet sammanfaller uttrycket med målsättningen. I stället för konflikter gestaltas mjuka värden och istället för en intrig får publiken gå in i ett vidgat nu där skådespelarna samspelar med varandra.

Det blir rätt säreget, när de motsättningar som man är van vid att se på scenen uteblir. Nästan en smula som Joakim Pirinens pjäs Familjen Bra där alla hela tiden är snälla och bekräftar varandra. Pirinens pjäs är satirisk vilket man inte kan säga om PotatoPotatos föreställning. Ändå uppstår en viss laddning när de harmoniska scenerna avlöser varandra i ett pärlband. Det finns mycket humor i Radikal vänskap, men den bygger snarast på igenkänningsfaktorer och mild självironi.

Radikal vänskap är inte helt lätt att definiera. Det finns inslag som går i riktning mot new age-tänkande och får mig att associera till hippierörelsens ideal, som åtminstone i teorin, också vände sig mot den patriarkaliska ordningen.
Den hade i sin tur sina rötter i en europeisk naturromantisk strömning från förra sekelskiftet, kallad lebensreform (livsreform), som förutom ett naturligare liv också hade jämställdhet mellan könen på programmet. Det där med radikal romantik är dock inte oproblematiskt, men det är en annan historia.

Föreställningen kan ses som ett bud på hur världen skulle kunna se ut om idéerna i Valerie Solanas radikalfeministiska Scum-manifest förverkligats. PotatoPotatos utgångspunkt ligger nära den på 1800-talet dominerande särarts­feministism som utgår från att kvinnor och män är biologiskt olika. Men det finns många feminismer att välja bland idag och som titeln antyder knyter föreställningen främst an till radikalfeminsimen.

I slutet av Radikal vänskap kommer några kvinnor från en äldre generation in på scenen. Då fördjupas upplevelsen av kvinnlig samhörighet på ett intressant vis.
Intensiteten ökar ytterligare när Ladyfestkören dyker upp på scenen. Det mynnar ut i en manifestation av kvinnlig gemenskap. Medan jag i egenskap av man blev kraftfullt omskakad och konfronterad av Turteaterns Scummanifestet så upplever jag Radikal vänskap som varm och inkluderande. Den är kul men också tankeväckande.

Fotnot: Radikal vänskap är en del av PotatoPotato Scenkonsts riksomfattande projekt I den bästa av tjejvärldar i samarbete med ung scen/öst, Middagsbjudningen och Teater Trots.