Det är ett grymt ös i den lilla källarlokalen på Bennets väg i Rosengård. Massor av barn, unga och gamla i en svettig men hjärtlig röra, några spelar pingis, några kör tv-spel, några bakar, alla pratar och skrattar och ljudnivån är smått öronbedövande. Vi får fly in på Hashim Abdikarems kontor för att kunna prata, och hittar så småningom någon sorts samtalsrytm mellan de ständiga besöken av glada ungar som vill ha nya pingisbollar eller helt enkelt bara fråga varför i hela friden dörren är stängd.Hashim Abdikarem själv är ett vandrande lugn i stormen. Talar eftertänksamt, stilla och lågmält, även när han sätter ord på de fasor som kantade hans flykt från Somalia. Hans svenska är närmast obegripligt bra med tanke på att han bara har bott här i fem år.– Det stora problemet i Somalia var de islamistiska grupperna och deras stora fokus på att få unga att delta i kriget. De dödade min bror, och eftersom min mamma var säker på att de skulle göra något med mig också så bestämde hon att jag skulle ge mig iväg.