Trots dagsljus vilar skugga och mörker over Highgate Cementarys vildvuxna västra del. Foto: Anton Wedding
pampiga men söndervittrade gravmonument påminner om Highgate Cemeterys storhets tid under slutet av 1800-talet.
Foto: Anton Wedding
Den trogna hunden Lion vaktar knytnävsboxaren Tom Sayers (1826-1865) grav .
Under lejonet Nero vilar zooägaren George Wombwell (1777 - 1850).

Kalla kårar i solskenet

”Aldrig hade jag sett gravar så spöklikt vita; aldrig hade cypress eller idegran så tydligt framstått som dystra begravningssymboler; aldrig hade träd eller gräs rasslat eller susat så olycksbådande; aldrig hade grenar knakat så hemlighetsfullt och aldrig hade avlägsna hundskall sänt sådana sorgsna förebud genom natten” (sid 223 i Bram Stokers ”Dracula”, 1877)

Naturligtvis borde man besöka Highgate Cemetery nattetid för att fånga stämningen som vampyrjägaren Van Helsing och hans sammansvurna känner när de står på kyrkogården i väntan på Lucy. Men efter att ha lockat med mig familjen dit under senaste Londonbesöket kan jag intyga att den omtalade kyrkogården är nog så spännande en vanlig, kylslagen vårdag. Den bjuder dessutom inte bara på en möjlig koppling till ”Dracula” utan också på fascinerande viktoriansk arkitektur och historia och en hel del begravda berömdheter som till exempel Karl Marx och George Eliot. Och man ska definitivt kosta på sig en guidad tur på den västra och äldsta delen där söndervittrade gravstenar bäddas in i djungelliknande grönska och guidens berättelser är rika på udda och kusliga anekdoter.

Highgate Cemetery ligger i norra London en bra bit utanför de vanliga turistzonerna och utkanstplaceringen är resultatet av ett högst medvetet politiskt beslut. När kyrkogården invigdes 1839 var den nämligen en sju privatägda kyrkogårdar, ”The Magnificent Seven”, som anlades utanför staden för att man skull komma till rätta med de hälsoproblem som de överfulla innerstadskyrkogårdarna innebar.
När den öppnades bestod Highgate Cemetery av 17 acres (drygt 68 000 kvadratmeter). Av dessa av var 15 för Church of England-medlemmar och två för dem av annan tro. Kyrkogårdens ägare, The London Cemetery Company, ville ha en riktigt pampig kyrkogård och företagets grundare Stephen Geary anlitade landskapsarkitekten David Ramsey som fyllde området med exotiska växter och tillsammans med arkiteten James Bunston Bunning såg Geary själv sedan till att arkitekturen blev något alldeles speciellt med påkostade gotiskinspirerade gravvalv, kapell och mausoleum. På 1850-talet blev Highgate Cemetery så populär och lönsam att ägarna utökade med ytterligare tjugo acres – det som i dag är den östra kyrkogården.
Vid sekelskiftet började modet med överdådiga begravningar försvinna och Highgates popularitet sjönk. Många av de äldre gravarna förföll och 1960 gick ägarna i konkurs. Highgate Cemetery togs då över av United Cemetery Company som kämpade för att hålla den i skick men till slut tvingades stänga. 1975 bildades den ideella föreningen Friends of Highgate Cemetery som med hjälp av frivilligarbete och donationer har inlett ett hårt restaurerings- och underhållsarbete.

Anledningen till att den urspungliga västra kyrkogården numera bara får besökas i sällskap med guide blir uppenbar när jag och familjen efter en timmes envist väntande utanför kyrkogårdsgrindarna får följa med en entusiastisk guide in bland spillror av gravkonstverk och mäktiga men fuktdoftande gravvalv fyllda av murkna kistor. Allt är inbäddat i grönska, stigarna slingrar sig fram och risken att gå vilse, få en grav över sig eller halka ner för någon brant är överhängande. Utan guide skulle man dessutom gå miste om en rejäl dos kunskap om viktorianska begravningstraditioner, kyrkogårdens historia och inte minst historierna om dem som ligger begravda här. Vi får bland annat veta allt om knytnävsboxaren Tom Sayers som vilar under en gravsten prydd med en naturtrogen staty av hans trogna hund Lion, liksom om zooägaren George Wombwell som ståtar med lejonet Nero i sten på sin grav. Vi får också veta att Charles Dickens kunde ha legat här om inte Drottning Victoria insisterat på att han skulle begravas i Westminster Abbey – bara frun och dotter ligger i på Highgate. Och så får vi naturligtvis höra den kusliga historien om de bisarra händelser med gravplundring och likskändning som inträffade på kyrkogården i början av 1970-talet samtidigt som det gick rykten om att kyrkogården var hemsökt av ”The Highgate Vampire”.

Efter den guidade turen på västra kyrkogården besökte vi den ”nyare” östra delen på egen hand. Mot en rundliga summa blir vi insläppta och utrustad med en ”gravkarta” och letar oss fram till diverse kändisgravar. Och visst är det mäktigt att stå framför Karl Marx grav och betrakta den maffiga bysten av honom eller försöka hitta författaren George Eliots (pseudonym för Mary Ann Evans) mer anspråkslösa grav. Men efter västra kyrkogårdens vackra virrvarr är östra delens välskötta gravar, raka gångar och tuktade växtlighet ändå ett antiklimax.

Lucy Westenras gravvalv hittar man förstås varken på den västra eller östra kyrkogården men att det stämmer att Bram Stoker hämtat sin inspiration här var jag ändå helt övertygad om när jag med viss bävan följde min lilla turistgrupp in i det gamla gravvalven runt mäktiga ”The Egyptian Avenue” på västra delen och var livrädd för att skymta en rödhårig kvinna i liksvepning någonstans i mörkret. Kalla kårar trots solskenet utanför. Det ni!