Tungviktare inleder sommarens läsning

När ”Gengångare” (2012) avslutades var vi många Nesböfantaster som befarade att det här var slutet för Oslopolisen Harry Hole och för Jo Nesbös serie. Harry har dock minst lika många liv som en katt och är alltså tillbaka i Nesbös nya tegelsten ”Polis”.

En seriemördare härjar återigen i Oslo och har siktet inställt på poliser. En efter en hittas de mördade på platser för mord de själva misslyckats med att lösa. En motvillig Harry Hole tvingas ut på en mördarjakt där han som vanligt möter motstånd både i och utanför poliskåren. Polis är också en tät uppföljare till ”Genångare” – vendettan mellan den korrupta polischefen Mikael Bellman och hans numera suspenderade hantlangare Truls Berntsen och Harry och hans lojala kollegor fortsätter med oförminskad kraft.

Intrigen i ”Polis” är konstruerad med sedvanlig Nesbösk skicklighet – spänningen stegras på ett nära nog outhärdligt sätt och det vänds och vrids på förutsättningar och de inblandades roller på ett sätt som både skakar om och lurar. Men skickligheten och uppfinningsrikedomen till trots – en del av de här greppen börjar bli för flitigt använda. Jo Nesbö har lurat oss på samma sätt tidigare och också låtit Harry och hans närmaste hamna i fara på samma sätt. Det bär emot en hel del – Harry Hole är min favoritpolis – men ibland känns ”Polis” både tjatig och upprepande. Fast, sedan lyckas han ändå få ihop allt så elegant i slutet Nesbö och om jag var övertygad om att ”Gengångare” var slutet så lovar ”Polis” definitivt en fortsättning – i både moll och dur.

Med ”Öppen grav” (2009) avslutade Kjell Eriksson sin uppskattade serie om Uppsalapolisen Ann Lindell. Serien präglades av ett starkt arbetarklassperspektiv och av Erikssons förmåg för att knyta händelser i Sverige till världen utanför. Med ”Spetsad” inleder Kjell Eriksson nu en ny deckarserie och tar steget helt bort från Sverige till en by på den brasilianska ö där han själv är bosatt på delar av året.

I handlingens centrum finns ett gäng bypoliser som till en början balanserar på parodins rand. Polischefen Santos är burdus och ölpimplande (och grubblar på livet i klassisk Wallanderstil). Hans närmaste medarbetare är korkade och arbetsskygga, förutom nyanställda Luiz som mest är osäker på sig själv och sitt yrke. I takt med att handlingen utvecklas växer dock poliserna ur schablonerna och Eriksson bygger upp ett intressant triangelspel mellan den luttrade Santos, den unge Luiz och en pojke, Luciano, som på grund av usla familjeförhållanden och en desperat längtan bort hamnar på fel sida i kampen mellan ont och gott. Själva intrigen – mord kopplat till knark – är knappast det vassast Eriksson åstadkommit.

Men när det gäller att sätta in kriminalitet i ett samhällssammanhang och koppla till fattigdom och till uppgivenhet i den lilla, slitna byn är Eriksson lysande. Liksom i skildring av vardagslivet och relationerna människor emellan på ön. ”Spetsad” erbjuder något nytt i den svenska deckarankdammen och har potential att bli hur bra som helst.