Sophie Sköld översätter från slovenska och tjeckiska. Foto: Kristina Nilsson

”Man måste bli som en annan person”

Det är en rad sammanträffanden som har fört Sophie Sköld dit hon är i dag. Det började för länge sedan i det lilla samhället Gnosjö i Småland där hon växte upp. Eller rättare sagt i ett hus, utanför en mindre by, utanför Gnosjö.

Där fanns det inte direkt ett överflöd av fritidsaktiviteter så Sophie Sköld kunde hänge sig åt kärleken till böcker och läsning.
– Jag älskade att lära mig glosor, min största önskan var en stor engelsk ordbok, säger hon och hela ansiktet lyser upp av tanken på språkliga finesser och grammatik. I sin barndom hade hon både möjlighet att odla sin nördiga fascination för språk, men också förbereda sig på sitt framtida yrke.
– Där jag växte upp fanns inte så många som var intresserade av samma sak. Jag har suttit själv många timmar och det har lärt mig att arbeta ensam.

Sophie ägnade också många långa timmar åt att skriva brev till brevvänner över hela världen. En av dessa bodde i Slovenien, i den lilla byn Dobrovnik (ej att förväxla med staden Dubrovnik i Kroatien), nära gränsen till Ungern. De två skrev åtta-tio sidor långa brev till varandra och 1995 fick Sophie frågan om hon inte ville komma och hälsa på.
– Jag minns fortfarande den där känslan när jag gick ner från mitt rum och frågade mina föräldrar om jag fick åka. Efter en stunds spänd väntan fick hon tillåtelse att resa till sin vän. Något som inte var helt självklart eftersom hela före detta Jugoslavien var hårt drabbat av ett krig som precis tagit slut.
– Jag var 15 år då och det var verkligen ett vägskäl för mig. Det har färgat mig jättemycket.

Det slutade med att hon åkte dit varje sommar i sex års tid. Men första gången hon besökte sina vänner kunde hon ingen slovenska.
– De kunde inte så mycket engelska heller. De pratade slovenska eller ungerska och jag var så blyg att jag knappt vågade säga något. Men jag fick vara med överallt och efter ett tag började jag känna igen fler och fler ord.

Det var genom att vara en i gänget och göra samma saker som de andra ungdomarna som hon lärde sig grunderna i språket.
När Sophie sedan flyttade till Lund för att plugga var det självklart att hon skulle välja språkstudier. Hon läste franska och engelska och hade gärna valt att läsa slovenska, men eftersom det är ett så litet språk finns det inte så stora möjligheter att läsa i Sverige. Istället blev det tjeckiska.

Slovenska och tjeckiska är båda slaviska språk och därför ganska nära besläktade.
– Jag fick ett stipendium så jag åkte som utbytesstudent till Brno och var där i två terminer. När jag kom tillbaka fortsatte jag att läsa tjeckiska och öst- och centraleuropakunskap.

I Lund fann hon en stark gemenskap på den slaviska institutionen.
– Jag kan inte nog understryka hur trevligt det var där. Jag lärde mig så mycket och fick så många goda vänner.

Och det är genom sina kontakter i den föreningen har hon fått sina jobb som översättare.
– Per Bergström (en av grundarna av Rámus förlag som inriktar sig på östeuropeisk litteratur) känner jag genom den slaviska föreningen. Han var mentor på vår kurs i Öst- och centraleuropakunskap. Han frågade om jag ville översätta Gyllene huvudet, en kortroman av författaren Jáchym Topol, från tjeckiska.

I Lund gick Sophie även översättarutbildningen. Där fick hon verktygen för att kunna arbeta med facköversättningar och en blick för att kunna kategorisera olika texter, men det var först när hon gick på översättarseminariet på Södertörns högskola som hon fick jobba med att översätta skönlitterära texter.

I en liten grupp med fyra elever och en lärare stöttes och blöttes deras texter. Till dessa träffar hade Sophie med sig delar av Petra Hulovas roman Allt detta tillhör mig, som hon arbetade på just då.
– De är en jättestor del i att det har blivit så bra och en stor del i att forma mitt språk.

Att översätta böcker är ingenting Sophie kan överleva på och just nu jobbar hon med att språkgranska texter till mobilapplikationer. I sitt arbete får hon använda många av sina kunskaper som översättare, även om skillnaden med att översätta skönlitteratur är stor.
– Man måste bli som en annan person beroende på vilken text man jobbar med. Jag är själv väldigt förtjust i målande språk med många adjektiv och verb, ett riktigt färgsprakande språk, säger hon och nämner Dickens som en av favoritförfattarna. Men det får man inte ha med i de tekniska texterna.

Att ha ett heltidsjobb och samtidigt arbeta med översättningar har både för och nackdelar.
– Jag behöver rutinen. Det är ensamarbete att sitta med en översättning och det kan vara skönt att komma därifrån och inte stirra sig blind på ett kommatecken.

Men verkligheten är också att det är svårt för en översättare att leva på enbart detta.
– Det är tråkigt att man inte kan arbeta heltid med översättandet. Men man kan inte få betalt för tiden man lägger. Jag kan inte ta betalt för den kvarten som jag letar efter ett verb.

Som ganska ny i yrket ser hon möjligheter och utmaningar med alla nya uppdrag och hittills har allt varit roligt. Den största utmaningen har varit att omvandla den slovenske poeten Tomaz Salamun till svenska.
– Det är svårt att översätta poesi, att få de där fragmenten att passa in på ett vitt blad.
– När jag översatte en dikt kunde jag resa mig upp i vredesmod och vandrade runt i lägenheten i ren frustration, säger hon för att i nästa ögonblick försäkra att hon gärna skulle utsätta sig för den erfarenheten igen.

Drömmer du om att skriva en egen bok?
– Jag tycker att det är roligt att bearbeta en text som redan finns. Att skapa en text på ett vitt papper känns stressigt. Kanske någon gång i framtiden när jag är gammal och vis.
– Det är kul att titta på någon annans text och göra något eget som gör den personen rättvisa. Det är som att skriva en ny bok bara att historien redan finns och du får inte ändra slutet om du är besviken.

Och att som översättare inte få ändra i texten är en av de största utmaningarna.
– Det är svårt när du hittar ett stycke och tänker hur bra det skulle vara om det var så här istället. Det händer att författaren svajar i vissa stycken eller att researchen är dålig. Det är lika jobbigt varje gång.