Anna-Mia Barwe håller som bäst på att planera för inspelningen av Jazz po skånska 2. Foto: Anna Lindblom

Buss i Malmö och jazz på skånska

Även om Anna-Mia Barwe är en etablerad sångerska, med en lång karriär i bagaget, är det svårt att överleva på enbart musiken. Parallellt med sjungandet har hon därför alltid haft diverse extraknäck, i skoaffär, på restaurang och – som busschaufför. Busskortet skaffade hon för över 20 år sedan.

– Jag jobbade extra som servitris på Limhamn-Dragörbåten på den tiden, och där stötte jag för första gången i mitt liv ihop med en kvinnlig busschaufför. Hon försäkrade att det var skitkul att köra buss, och att det var jättelätt att ta kortet, så jag tänkte att varför inte?
Att hon dessutom hyste en särskild kärlek för just bussar gjorde inte valet svårare.
– Ja, jag har gillat bussar ända sedan jag var liten. När jag bodde i Lyngby utanför Genarp kom skolbussen och hämtade upp oss varje morgon klockan fem över sju, och eftersom vi var först att kliva på fick vi åka i tre kvart, medan bussföraren Stig körde runt och hämtade upp alla de andra ungarna. Jag minns den där stunden som något väldigt meditativt och skönt. Man kunde snacka lite med de andra, eller bara sitta för sig själv och tänka.
Hennes första vända i yrket, i början av nittiotalet, blev emellertid ganska kortvarig.
– Jag höll bara på i ett år ungefär, för det var väldigt svårt att kombinera livet som timanställd med min verksamhet som musiker. Swebus ville veta en månad i förväg hur jag kunde jobba, och det visste jag ju aldrig.
Men så, för tre år sedan, dök det upp en annons om att Arriva ville anställda fasta deltidare, och den här gången fick Anna-Mia Barwe en deal som passade henne som hand i handske.
– Jag kör på morgnarna, måndag till fredag, i fyra timmar. Det funkar otroligt bra. Och det är så himla roligt! Att köra fort gillar jag inte, men att köra där det är trångt, det är kul. Och så slappnar man av så skönt när man kör, ja inte för mycket förstås, haha, men lite är det som att stå och diska. Man tänker så bra, och skapar.
Kontakten med passagerarna är en annan av jobbets guldkanter, tycker hon.
– Det här med service är något jag alltid har haft med mig. Mamma och pappa drev krogar under min uppväxt, bland annat Malmös första kvarterskrog, Fregatten, och det gjorde att jag väldigt tidigt lärde mig att ta folk, vilket är en stor fördel för mig när jag kör buss. Jag möter till exempel alltid folks blick när de kliver på. Det är bra för både dem och mig, de känner att de är sedda, och jag vet vem jag har tagit ombord.
Musikaliskt sett har Anna-Mia Barwes signum kommit att bli ”Jazz po skånska”, vilket också är namnet på en sedan länge slutsåld skiva som hon gav ut år 2002. Konceptet uppfanns av Barwes mångårige samarbetspartner och pianist Sven Bjerstedt, som lanserade det i samband med en spelning på en Malmöfestival i mitten av nittiotalet.
– Han hade översatt Errol Garners Misty, och gett den titeln Jau bler tosig, medan Ain’t Misbehaving blev Rent liss på teven. Och responsen var helt fantastisk. Folk reste sig upp och applåderade.
Att hon skulle satsa på musiken kände hon redan då hon som tonåring lät sig förföras av storebrorsans jazzsamling.
– Jag minns hur vi lyssnade på Joni Mitchells hyllningsplatta till den legendariske jazzbasisten Charlie Mingus, och hur jag lärde mig flera av sångerna utantill, och det är rätt svåra grejer. Jag vantrivdes i skolan under högstadiet, men här kände jag att jag äntligen hade hittat något jag kunde.
Någon formell utbildning har hon inte.
– Jag kan läsa noter lite hjälpligt sådär, men harmonilära och sådant där har jag aldrig lärt mig. Men på något sätt har jag ändå alltid vetat hur det ska låta. Och jag har andra kvaliteter än just notläsning. Jag är till exempel bra på att snacka med min publik, och det är inte alla musiker.
Utöver Jazz po skånska har hon gett ut ytterligare tre egna skivor, samt medverkat på en skiva med tolkningar av författaren Jan Sigurds texter och en samlingsskiva där kända skånska musiker framför gamla folkvisor. Och snart, hoppas hon, kommer Jazz po skånska 2.
– Länge kände jag att Jazz po skånska var en stämpel jag ville försöka undvika. Men så tänker jag inte längre. Låtarna är inte bara lättsamma revynummer, många av dem har ett stort allvar, och allihop präglas av en väldig innerlighet.
Att hennes eget tungomål egentligen är klingande rikssvenska är inte heller något problem.
– Nej. Huvudsaken är att man har den skånska själen. Och det har jag.