Anne G Perna och Gunilla Szmenkár var två av de kvinnor som slogs för sina rättigheter på 1970-talet. FOTO: KRISTINA DAVIDSON

De har kämpat sedan 70-talet

– Men den tar sig andra former. I dag engagerar sig unga oftast åt en politisk fråga åt gången och via sociala medier. När vi var aktiva spände kampen över ett stort fält och vi agerade både med plakat och med hjälp av kultur, berättar Gunilla Szemenkár och Anne G Perna.

Det blir en djupdykning i aktivisternas årtionde när tidningen träffar två av de kvinnor som var engagerade i kvinnorörelsen då. Vi tittar på bilder när de var unga och klädde sig i färgglada bekväma plagg, blev medvetna, lärde sig att höja sin röst och bejaka sin lust och sexualitet.

– Vi slängde bh:n och pratade om fri sex och rätten till våra liv vilket var rätt provocerande på den tiden. Men då skall man tänka på att det inte var lika vanligt att kvinnor arbetade eller levde som ensamstående självförsörjande så samhället var helt annorlunda mot i dag.

Både Gunilla och Anne engagerade sig i kvinnorörelsen i unga år i utomparlamentariska grupper som Grupp 8, musikgruppen Röda Bönor och Kvinnoligan. Båda har också bott i andra länder och sett på nära håll hur kvinnor lever, båda är lärare och har tidigt fått barn.
– Jag väcktes under några akademiska år på UCLA i Los Angeles där jag läste litteratur om kvinnor, var aktiv i universitetets kvinnocentrum och höll i medvetandehöjande grupper. Därför var det naturligt för mig att fortsätta jobba med kvinnofrågor när jag kom hem, menar Anne.

När hon återvände till Sverige och Malmö 1978 engagerade hon sig i Grupp 8, som var den dominerande kvinnogruppen med epitetet socialistfeministisk till skillnad från mera radikalfeministiska grupper som Kvinnoligan, Kvinnocentrum och Arbetets Kvinnor.
– Den första kampanjen handlade om kvinnors rätt till arbete. Jag var bland annat med om att göra en utställning om kvinnolöner som visades på olika bibliotek. På 8 mars höll jag och en annan tjej tal. Det var en härlig känsla att hamnade i hetluften direkt och känna sig behövd.

Anne var också aktiv senare i Kvinnohuset i Malmö. Dessutom var hon med att bilda Lesbiska Litteraturgruppen i Skåne som plockade fram positiv lesbisk litteratur, hon var medlem i kristna homosexuella och aktiv i Lund stifts kvinnoarbete.
– När jag betraktar våra politiska aktiviteter i backspegeln slås jag av den kraft, vitalitet och uppfinningsrikedom vi visade genom våra utåtriktade aktiviteter. Samtidigt samlade vi kraft hos varandra och hade roligt på de kvinnoläger vi bland annat hade på Femö och Ven.

Hon berättar också hur hon har fortsatt sitt feministiska arbete som lärare på gymnasie- och grundskolor genom att införa Gunilla Molloys pedagogik Varannan flickornas som går ut på att ge tjejerna lika mycket tid och uppmärksamhet som killarna i undervisningen.
Gunilla Szemenkár blev medveten om orättvisorna under FNL-rörelsen på 1960-talet och deltog i befrielsekampen när hon under 10 månader 1970 bodde i Chile.
Hon engagerade sig i Latinamerikagrupperna men också i Kvinnoligan i Malmö, där hon fick många nya vänner.
– Jag var lite stukad efter min tid i Chile där jag ofta sågs som en främmande fågel men kvinnorna i den nya gruppen fanns där som stöttande systrar. Vi diskuterade och läste böcker om kvinnors situation när vi inte var ute och demonstrerade för kvinnors rättigheter, säger Gunilla.

Genom kompisen Kaya Ålander blev hon också involverad i musikrörelsen när de och några andra kvinnor bildade det feministiska bandet Röda Bönor 1975. De lånade sånger från svenska, danska och italienska kvinnorörelser och skrev sina egna låtar med politiska texter.
– Låtarna handlade om själva och våra liv, rätten till våra kroppar, våra barns framtid, de gamla könsrollerna som skulle förändras och familjen öppna sig för andra. Det personliga är också politiskt resonerade vi. Själv skrev jag Min vaggsång, en kärlekssång till barnet.

Under sex år turnerade bandet runt i landet, höll egna konserter och deltog i solidaritetsdagar. De delade på allt arbete och diskuterade sig fram till vilka texter och vilket budskap de ville ha. Under 200-talet har de gjort två framträdanden och träffas då och då för att sjunga och prata.
– Röda bönor var inte bara en musikgrupp utan också en terapigrupp där vi pratade om allt samtidigt som vi sjöng, stickade och virkade. Samma gemenskap upplevde jag sen i Kvinnohusgruppen. Det systerskapet kan jag sakna i dag, menar Gunilla.

Hon och Anna kan blicka 30 år tillbaka och se den här perioden som en tid av experimenterade och frihetssökande där man ifrågasatte könsrollerna och samhället. Många kvinnor kände att de inte hade någon plats i manliga strukturer och att de behövde skaffa sig en egen röst.
– En del krav vi hade ses som självklara i dag och kvinnor har tagit plats på många områden i samhället. Men fortfarande ses unga tjejer som sexobjekt och blir kallade hora i skolan. De behöver stöd och kan finna det hos andra kvinnor, säger Gunilla Szemenkár och Anne Perna.

Dagens fråga

Vill du ha ett extra val till riksdagen nästa år?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×