Emanuel Swedenborg (1688-1772). Bild: Scanpix

Upprättelse för universalgeniet

Åtskilliga svenskar känner nog till att tv-kändisen Arne Weise är swedenborgare, men jag undrar hur många som skulle kunna redogöra för Swedenborgs grundläggande religiösa idéer.

Swedenborg framstår som ett universalgeni. Han uppfann märkliga ting, bland annat ett flygplan, studerade anatomi och kunde allt om järnmalm samt bedrev forskning som tangerade de områden som sysselsatte filosoferna.

Vid 56 års ålder genomgick emellertid Swedenborg en kris där ett inre psykiskt tryck resulterade i en lång rad drömsyner och utvecklandet av ett slags visionär förmåga. Swedenborg talade med andar, goda som onda, och änglar. Det han fick se och höra omvandlade han till skrift.
Naturvetenskapsmannen hade förvandlats till andeskådare.

Swedenborgs visionära texter har inspirerat många berömda författare, som till exempel William Blake, Honoré de Balzac, Carl Jonas Love Almqvist, Charles Baudelaire, Fjodor Dostojevskij, August Strindberg, William Butler Yeats, Gunnar Ekelöf och Czeslaw Milosz. I vilken omfattning dessa författare omfattat Swedenborgs lära varierar emellertid starkt från fall till fall.

Grundaren av den jungianska psykologin Carl G Jung uttryckte sin beundran för Swedenborg och framhöll speciellt att svensken samtidigt lyckades vara framstående vetenskapsman och mystiker. Den som studerar Jungs skrifter finner i dessa en kombination av vetenskap och mystik som gör entusiasmen förståelig.

Swedenborgs lära om tillvaron efter döden som en andlig motsvarighet till jordelivet har anhängare runt om i världen, men någon riktig profet har han aldrig blivit i hemlandet. De flesta är nog bekanta med Johan Henric Kellgrens vassa niddikt ”Man äger ej snille för det att man är galen”: ”Fast Newtons själ en dag i Andefeber låg / Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne.”


Just den dikten avfärdas som ytlig av Olof Lagercrantz i ”Dikten om livet på den andra sidan – En bok om Emanuel Swedenborg”. Det innebär dock inte att Lagercrantz anammar Swedenborgs lära. I stället anläggs ett annat perspektiv, med utgångspunkt i att betrakta Swedenborg som den utopisk diktare av det stora formatet. Lagercrantz talar om ”ett av de väldigaste tankebyggen som den västerländska kulturen äger.”

Det är kanske därför inte så konstigt att Swedenborg nu blivit föremål för en opera.
Librettot till Jonas Forssells nyskrivna opera om Swedenborg, ”Hemligheter”, har skrivits av Magnus Florin och det finns nu tillgängligt i bokform (Ellerströms förlag). Handlingen tilldrar sig i den gränszon där de nyligen avlidnas andar måste vistas innan deras slutdestination har avgjorts. Swedenborg ställs här inför scener som återspeglar det liv han levt och gradvis kommer han till insikt om att han har lämnat jordelivet. Det är en poetisk och, som sig bör, drömspelsaktig text som fungerar även på papperet.

Det ser ut som om Swedenborg, som dog i London 1772, ändå har fått viss upprättelse till slut.