Motorsågsmassakern var en av de filmer som väckte starka känslor i debattprogrammet Studio S. Foto: Atlantic film

Moralpaniken som
kom av sig

Nu har denna debattklassiker fått nytt liv i en box tillsammans med sex av de rent allmänt medelmåttiga filmer som var mest i skottgluggen, däribland Motorsågsmassakern, Verktygsmördaren och Boogeyman. Ett riktigt fyndigt grepp, men något säger mig att de som medverkande i Studio S inte tycker det är lika kul.
Fast låt oss ta det från början. I skarven mellan sjuttio- och åttiotal var videon nyhetens behag. Förhållandevis få hade hunnit skaffa någon videomaskin än, men att det rådde en viss amatörmässig guldgrävarstämning i filmbranschen fanns det ingen tvekan om. Det var dock inte storfilmerna som dominerade urvalet på video vid den här tiden. I stället var det massor av rullar med B-filmstämpel i det hårda skräck- och actionfacket som var tongivande.

Vilket hastigt och lustigt tar oss tillbaka till Studio S, som en mörk vinterkväll 1980 gav moralpaniken ett ansikte och myntade ordet videovåld. Kanske inte så konstigt eftersom de värsta klippen från bland annat ovannämnda alster flimrade förbi på tv-skärmen
Däremellan uttalade såväl föräldrar, som en psykolog och utredare i den så kallade Videogramutredningen indignation ivrigt påhejade av de båda programledarna.
Också citerade dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström Bibeln medan alla andra krävde censur redan dagen därpå. Sedan fick småknattar på en skola berätta vad de sett och tala om de efterföljande mardrömmarna. Fast intervjuerna skulle förstås senare visa sig vara fejkade.
Så här tre decennier senare är det inte svårt att se programmet som en aning löjligt, men själv har jag svårt att hänga på ironiker som flinar åt den skamlösa subjektiviteten, programledarnas mysskägg och Wikströms ostyriga hårkrull på den i övrigt tomma skallen. För låt oss vara ärliga här; I slutänden är helheten ogenerat manipulerande och styrd, vilket självklart gör att debattelementet helt saknas. Jag har inte sett något värre vare sig förr eller senare.

Sedan är det klart att dessa filmers våld inte ska bagatelliseras. Någon trevlig underhållning för den genomsnittlige konsumenten är då rakt inte det här. Men det är alltid lätt att koppla filmvåld till verkligt våld, och Studio S spädde på denna lika förenklade som omtvistade föreställning.
Fast vi får i rättvisans namn sätta in det här i sitt sammanhang av modell DDR-light. Då det begav sig hade vi filmentusiaster endast två underhållningsfattiga tv-kanaler samtidigt som filmutbudet var magert in absurdum. Dessutom plågades biografbranschen av en stenhård filmcensur, som rutinmässigt totalförbjöd och massakrerade action- och skräck och till och med klippte i Terence Hill och Bud Spencers skolslagsmål. Några år senare förordade betongsossen Maj-Britt Theorin på fullt allvar till råga på allt förbud av paraboler. Allt för att Svensson skulle skyddas från ”skräpkultur” från framförallt USA.

Fast det tycks alla lägligt nog alla ha glömt i dessa dagar. I dag är vuxencensuren äntligen död och begraven samtidigt som i stort sett alla partier passivt tillåter fildelare oavsett ålder att olagligt ladda ner, allt som rör sig, inklusive skräck som borde få gamla Studio S-kramare att baxna. I stället dominerar ett totalt förvrängt resonemang om integritet för nätskurkar mediedebatten. Så vem har då tid att bevara det mantra som stavas ”Vi måste skydda barnen, vanliga Svenssons och finkulturen?”
Frågan är retorisk, men svaret är givet. Själv konstaterar jag bara att tiderna förändrats. Numera spottar man nästan inte alls på ”skräpfilm”. I stället nöjer man sig med att parasitera på all sorts film gratis. Vem vet, det kanske är ett effektivt sätt att minska det misshagliga utbudet radikalt i slutänden. Om så blir fallet får alla de som hejade på Studio S-falangen trots allt oväntat sista ordet. Trist, men på samma gång lika sant som ironiskt.