Roande och läsvärt av Åke Cato

”Memoarer ska vara långa och tråkiga och bestå av en till synes oändlig uppräkning av tråkiga mostrar och fastrar och tremänningar och diverse andra tråkiga människor den tråkige författaren mött på sin tråkiga jordevandring.” Åtminstone enligt Åke Cato, en av våra flitigaste kåsörer, underhållare och leverantörer av revy- och teatertexter. Således har han fullständigt hänsynslöst uteslutit halva släkten och en rad bekanta i sina nysläppta memoarer, ”En levande gosse”. Den något kryptiska titeln får naturligtvis sin förklaring en bit in i boken.
Vi får följa Åke från den kulna höstdag 1934, när han föddes på Malmö Allmänna Sjukhus, fram till det senaste årsskiftet, då han tyckte det var dags att sätta punkt efter alla hågkomster.
Inte minst läsvärda och roande är de avsnitt, där vi får följa en ung och lite annorlunda gosses inblick i hur livet i ett svunnet Malmö – och Höllviken – kunde te sig i mitten av förra seklet.

1960 blev Åke Cato journalist och anställdes på Expressens Malmöredaktion, som på den tiden var inredd tre trappor upp i Butterickshuset på Baltzarsgatan. Så småningom hamnade han, som krönikör och kringflackande nöjesreporter, i Stockholm.
Tämligen omedelbart, och inte minst i samband med övergången till högertrafik, 1967, blev han också flitigt anlitad som sketchförfattare av Sveriges Television.
Bland alla dem han skrev för kan nämnas Martin Ljung, Birgitta Andersson, Pekka Langer, Lill Lindfors och Carl-Gustaf Lindstedt. Det blev även några filmmanus mellan varven.
Så småningom kom också Häpnadsväktarna, Matrutan, Nöjesmaskinen och Nöjesmasakern, där vi kunde beskåda herr Cato i egen hög person i rutan och dessutom fick stifta bekantskap med de bägge kockarna Werner och Werner. Den ene av dem, eller kanske var det den andre, hette i det civila Sven Melander.

Sedan drygt 20 år bor Åke Cato åter i Malmö, på Södra Förstadsgatan. Där sitter han inte och rullar tummarna, om nu någon trodde det. Tvärtom – han skriver så att tangenterna glöder.
Många minns säkert En rökare på Tobaksbolaget. För att nu inte tala om en lång rad manus för Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern. Den tappre soldaten Bom, Husan också!, Upp till Camping, Fars lilla tös och Den stora premiären till exempel. Ibland var Mikael Neumann medförfattare.
Om detta och mycket, mycket annat berättar Cato i ”En levande gosse”, som också innehåller massor av festliga bilder. Fyndigt och intressant givetvis är det givetvis. Och bitvis förskräckligt roligt. Men den gode Åke visar också, öppet, ärligt och ibland lite överraskande, upp sin lite allvarligare sida. Den som handlar om såväl livet som döden och kärleken.
På drygt 200 sidor får vi lära känna en intressant, ytterst begåvad och flitig medmänniska, väl värd att stifta bekantskap med. Trots att inte alla mostrar och fastrar fick plats.