I måndags avslöjades att Sigrid Combüchens Spill: En damroman är en av de skönlitterära böcker som nominerats till årets Augustpris. Foto: Daniel Nilsson

”Man måste följa sin egen ton”

– Tja, jag var väl allmänt konstnärligt intresserad och började skriva på romanen som 14-åring. Då bodde vi i Malmö och jag gick på flickläroverket Källängen. Året innan jag skulle ta studenten flyttade vi till Halmstad. Jag kände ingen där så jag hade inget annat att göra än att skriva?

Manuskriptet skickades till Bonniers som gav ut det 1960 under titeln ”Ett rumsrent sällskap”.
– Åke Runnqvist var min redaktör. Eftersom jag skulle plugga inför studenten redigerade han själv mitt manus. Jag hade skrivit på en gammal tysk skrivmaskin som saknade å. Han fick sätta dit alla ringarna över å-na!

Sigrid Combüchen är född i Tyskland, hennes mamma var ryska och föräldrarna hade träffats i Ryssland (”men de blev utkastade av Stalin”). När hon var sex år gammal flyttade familjen till Sverige och bodde på flera håll i landet.
– Men jag räknar Malmö som min uppväxtstad och har återvänt dit i en rad romaner.

Det börjar med ”Värme” där vi för första gången möter Göran Sager-Larsson. Hans far sjökaptenen har omkommit till sjöss och han växer upp på Augustenborg med sin mor som är sjuksköterska. Det fortsätter med ”Korta och långa kapitel” och avslutas med ”En simtur i sundet”. Den utspelar sig noga räknat i Skanör, där Göran och hans flickvän har en strandhytt, de badar, simmar – och åker hem igen. Dagen är den 22 september 1999.
Och varför just då?
– För att jag själv var i Skanör den dagen, det var underbart sensommarväder och varmt i vattnet!

Men än är vi inte riktigt färdiga med Göran Sager-Larsson. Han dyker nämligen upp även i årets roman i en scen där han och Sigrid möts på ett tåg. Det verkar som om hon inte tycker särskilt bra om honom, antyder jag. Men då skrattar Sigrid och avslöjar:
– Han har varit mitt alter ego i de här tre böckerna och nu tyckte jag att det var roligt att låta oss träffas ?

Efter romandebut och studentexamen begav sig Sigrid Combüchen till Lund och läste statsvetenskap, modern historia och drama-teater-film.

Vad var roligast?
– Historia! Där lärde jag mig källkritik, metoder för att värdera sina intryck. Jag lärde mig också att vara skeptisk till paradigmer. De kommer och går. Jag gillar inte rättning i leden, stencillitteratur är ingenting för mig. Man måste följa sin egen ton när man skriver.
Det har ibland varit glest mellan bokutgivningarna men det betyder inte att hon någonsin låtit bli att skriva.
– Jag har varit kritiker på flera tidningar, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet bland annat. Det är intressant att skriva i olika tidningar, byta stil och inriktning.

1988 kom så den roman som blev hennes definitiva genombrott. ”Byron” blev en kritikersuccé av stora mått och översattes till flera språk. I lordens eget hemland England hyllades den i The Guardian av ingen mindre än förre labourledaren Michael Foot. Det är Sigrid stolt över.
Det är ett mäktigt verk.
– När jag började hade jag inte insett projektets omfattning, säger Sigrid och berättar att upprinnelsen finns vid Spanska trappan i Rom! Där ligger ett minnesmuseum tillägnat Keats och Shelley men som också visade sig innehålla mycket material kring Byron.
Sigrid gav sig i kast med brev, dagböcker och dikter och hon gjorde också många resor i Byrons fotspår. Det var en lång process att komma in i ämnet, säger hon, men hon blev förtjust i honom och ville inte slafsa ifrån sig – det fick ta den tid det tog.

Andra stora projekt skulle följa. Först en roman om den mytologiske Parsifal, för vilken hon fick De nios stora pris.
– En del tycker att det är den bästa bok jag skrivit. Det tycker jag kanske själv också och det är definitivt den som är mest jag!

Biografin om Knut Hamsun, ”Livsklättraren”, skrevs på uppdrag för Bonniers (annars utkommer hon på Norstedts).
– Eva Bonnier ville komplettera en serie med författarporträtt som hon köpt i England. Det var roligt att skriva boken, att läsa om hans romaner, fördjupa sig i det norska och tränga in i hans personlighet.

I dag kan Sigrid Combüchen lägga ännu ett verk till sin framgångslista. Den nu aktuella romanen ”Spill” med undertiteln ”En damroman” har gjort succé bland såväl kritiker som läsare – första upplagan sålde slut på bara tio dagar.
”Spill” är delvis en brevroman, där Hedwig Langmark, en svensk kvinna bosatt i Spanien, skriver till författaren Sigrid Combüchen i Lund. Några av breven skrevs ursprungligen som en radionovell, berättar Sigrid. Sedan var det ”bara” att spinna vidare.

Omväxlande med breven, som är skrivna i nutid, berättas Hedwigs historia i dåtid, 1937-38. Hon kallas då Hedda och växer upp i ett hus i Professorsstaden i Lund tillsammans med far, mor och bröderna Christian, Tom och Åke. Christian är den framgångsrike, han tar sin medicine doktorsexamen redan vid 25. Tom prövar på yrket som filmmakare men slutar som teckningslärare. Stackars Åke dör ung i cancer.

Hedda är toppstudent och vill gärna bli läkare. Men att kosta på en flicka en sådan dyr utbildning? Nej, hon får nöja sig med att åka till Stockholm och gå på en tillskärarakademi. Hon bor inneboende i en jättelägenhet på Östermalm, är ensam och vilsen, men småningom möter hon både vänskap och kärlek och hennes lilla självförtroende växer. Dock vågar hon inte språnget då äventyraren Luigi, som hon älskar passionerat, vill att hon ska följa med honom till USA. Hon stannar, begraver sin bror och gifter sig till trygghet.
Hedda är en gripande person, det är tydligt att författaren känner varmt för henne – och känner med henne. Inte minst när hon alldeles lysande skildrar älskogen mellan Hedda och Luigi.

Avslutningsvis frågar jag Sigrid Combüchen om hennes läsvanor och hon säger att hon är allätare och ibland har perioder då hon läser allt av en författare. Just nu läser hon dock en Lonely Planet-utgåva om Argentina.
– Jag tänker åka dit och hoppas att få resa med flodbåt på Paranafloden.