Krönika: När jag blev frälst av Prince

Våren 1987 gick jag sista terminen i nian. En brytningstid i livet för alla.
För mig personligen var det också en brytningstid rent musikaliskt även om jag naturligtvis inte visste det då. I ryggen hade jag hårdrocken och framför mig alternativrock, punk och så småningon country, soul och hiphop.

Den sista mars det året släppte Prince Roger Nelson dubbel-lp:n ”Sign ’O’ the times”. Det är ett helt fantastiskt album. Allmusic.com jämför den med de allra mest klassiska dubbelplattorna i rockhistorien; Beatles vita, Stones ”Exile on Main Street” och Clashs ”London calling”. Och det är naturligtvis där den hör hemma – bland alla tiders viktigaste dubbelalbum.
Men det hade jag naturligtvis aldrig gått med på – eller i alla fall inte erkänt högt – då.

Även om jag redan då hade lite för bred musiksmak för att kunna kalla mig hårdrockare fullt ut så var det en tid det gällde att välja sida. Det var hårdrock eller synt och det fanns inget mitt emellan där jag befann mig. Ska jag vara riktigt ärlig så fanns det knappt synt heller bland grabbarna på skolan.

Visst hade man hört Prince på radio och visst var det svårt att bortse från kvalitén på hits som ”Purple rain”, ”When doves cry” och ”Raspberry beret” men det var ändå musik som inte riktigt fanns på kartan för mig.
Så kom då ”Sign ’o’ the times”. Och jag tänker då framför allt på titelspåret. Vilken låt…

Först det stela electrofunk-groovet med oroväckande ploppande över sig.
”Oh yeah!” halvskriker Prince. Så kommer den sugande sexiga basgången och man känner hur den egna kroppen börjar gunga i takt.
Sen kommer orden. Några av de hårdaste ord som någonsin sammankopplats med en mainstream-hit, sjungna med den där mjuka sensuella stämman.
”In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same”.
Hör jag verkligen det här på Tracks?
”At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun”
Och det blev bara värre ju längre låten led.
”Some say a man ain’t happy/Unless a man truly dies”.
Sign of the times. Tidens tecken. Prince fångade tidens paranoia: Aids, knark och ungdomsgäng till ett för tiden nästan osannolikt avskalat låtskelett.

1987 hade Prince varit artist i nästan ett decennium och popstjärna åtminstone i sju år. Han var en av världens största artister, fullt i paritet med Madonna och Michael Jackson. Hans koppling till gatan och det ämne han sjöng om var sannolikt inte mer än vad han såg på tv-nyheterna. Parallellerna Elvis Presley och hans ”In the ghetto” är glasklara. En rik och berömd stjärna pratar om saker han rimligtvis inte kan ha allt för färska erfarenheter av.
Och ändå: det går inte att komma ifrån hur enormt effektiv låten är. Tillräckligt effektiv för att tränga igenom mitt tonårsjags alla musikaliska fördomar om musik som låg på hitlistorna.

Idag spelar Prince i Köpenhamn. Jag önskar att jag kunde vara där.