Lowbrow art rör om i konstvärlden

Vårt samtal kom att handla en del om serietecknande, men också om annat skapande som oftast inte brukar beredas plats i de finaste konstsalongerna, men som likväl har stor kulturell betydelse. Det var en stark utställning med 19 nordiska tecknare och långt ifrån allt var vanliga serieteckningar eftersom det till och med förekom väggmålningar. Förhoppningsvis fick utställningen också en och annan besökare att reflektera över hur konstbegreppet används i dag. Att exempelvis visa upp ett tomt rum anses väldigt avancerat och fint, även om det rör sig om en trött upprepning av en redan sliten idé. Viss idébaserad konst som 50 år sedan var utmanande har blivit vår tids motsvarighet till 1800-talets anpassliga akademiska salongskonst. Då förhåller det sig annorlunda med det som i USA kallas lowbrow art. Många inom den institutionaliserade konstvärlden avskyr lowbrow-konsten eftersom den är figurativ, berättande, och dessutom har ett starkt inslag av hantverksskicklighet. Den har dessutom starka kopplingar till uttryck som tatueringar, rockaffischer och, just det, serier. Följden har blivit ett avståndstagande eller i bästa fall avvaktande från etablerat håll vilket i sin tur stärkt lowbrowkonstens status som ett undergroundfenomen. Det var förresten meningen att Christer Themptander skulle delta i vårt samtal, men han fick förhinder. Det var synd för de flesta av oss som var med på 1970-talet har sett hans bilder i något sammanhang. Han ingick i kretsen kring den synnerligen olydiga vänstertidningen Puss och lyckades föra collagetekniken till otippade höjder. Nu fick det bli en dialog mellan mig och Åstrand i stället och förutom att ta upp Puss så avhandlade vi bland annat Sture Johannesson, Jamie Reid, mest känd för sin delaktighet i Sex Pistols-projektet, och Donwood, som är rockgruppen Radioheads bildmakare. Så klart kom det att handla en hel del om serietecknare också, som Robert Crumb. På det hela taget blev det en intressant kväll med en aktiv åhörarskara som ställde frågor och gjorde inlägg. Även om lowbrow-konst inte anses ”fin” så har den föreställande bilden kommit tillbaka i det internationella konstlivet. På tal om det så har ju ingen kunnat missa att Lars Vilks och hans ”rondellhund” återigen hamnat i massmedialt fokus. Vilks, som inte är lowbrow-konstnär utan arbetar med idéer och teorier, har som en sidoeffekt påmint oss om hur ett figurativt verk, även om det är taffligt utfört, kan röra om i politiken. Till ett förvisso högt pris har Vilks både lyckats med att uppröra religiösa fanatiker och att själv hamna i rampljuset, men det ingick förstås i planen. Till detta ska läggas att teoretikern Vilks har lyckats med sitt förmodligen främsta mål, nämligen synliggörandet av att det visst finns gränser också i den konstvärld som annars brukar framställas som gränslös. Clemens Altgård är kulturskribent och författare.