Brandruinen efter attentatet mot komunistpartiets tidning 'Norrskensflamman' 1940. Foto: Scanpix

Fem dog i attentatet mot Flamman

– Genom att orden öppnar spärrar hos människor kan följderna bli ganska hemska, säger Karl Molin, professor i historia vid Stockholms universitet. Svenska kommunister hade redan under 1930-talet anklagats för att vara säkerhetspolitiskt opålitliga. Efter anfallet mot Finland höjdes tonläget. Samtidigt som kommunister internerades i arbetsläger och förföljdes på arbetsplatser kallades de av ledarskribenter för ”löss”. En ledarskribent skrev att ”de äro icke människor i vanlig bemärkelse”. De som stod bakom attentatet mot Norrskensflamman var fem militärer, en polischef i Luleå och en redaktör vid Norrbottens-Kuriren som var aktiv i kampanjen för att få svenska frivilliga att gå ut i krig på Finlands sida.

Värvningen bedrevs bland annat inom försvaret, där höga officerare också försökt pressa regeringen att låta Sverige gå ut i kriget på Finlands sida, berättar författaren Ulf Oldberg i sin bok Attentatet mot Norrskensflamman/Bonniers (1972). Norrskensflamman var kritisk till värvningskampanjen och ansåg att svenskars deltagande i kriget stred mot neutralitetspolitiken. Planerna på att tysta tidningen genom ett attentat växte fram i början av 1940. De fick bränsle när Sovjetunionen av misstag fällde bomber över Pajala den 21 februari. Ingen skadades, men redaktören som gjorde reportage om bombningen hamnade i vad han själv beskrev som ”krigspsykos”. Natten till söndagen den 3 mars sprängde attentatsmännen Norrskensflammans tryckpressar. Explosionen blev enorm och två anställda med anhöriga som bodde i tidningshuset omkom i den efterföljande branden. Tre vuxna och två barn dog.

Tragedin var ett faktum, och på tidningarnas ledarsidor skedde en viss självrannsakan. Karl Molin tycker att Flammanattentatet visar hur viktigt det är att hålla en civiliserad ton i debatten. – Man bör tänka på hur man använder språket när man talar om andra människor. Talar man om att människor måste utrotas eller att de inte är som vanliga människor kan det innebära att gränserna sänks för vad man kan göra mot dem, i synnerhet för sådana som är lite omtöcknade och inte har riktig distans till sig själva och tillvaron, säger han. – Då är det lätt hänt att alla hämningar rasar, man tycker att det är fritt fram. Jag tycker att det är så i invandrardebatten i dag, med hätska uttalanden och fördömanden av livsstilar och åsikter. Då kan det dyka upp lasermanstyper som tycker att nu har jag ju opinionen med mig och gör något som alla tycker är rätt, säger Karl Molin. En dryg månad efter sprängningen greps de sju män som låg bakom attentatet. Samtliga förklarades skyldiga i rådhusrätten (motsvarar dagens tingsrätt), men polischefen förklarades sinnessjuk och slapp straff.

De övriga dömdes till mellan ett år och tio månaders och två års straffarbete. När målet gick vidare till hovrätten skärptes straffen till mellan två års och sju års straffarbete. Alla de dömda benådades av regeringen 1944. Minnet av attentatet levde länge kvar på Norrskensflamman, berättar Alf Lövenborg, 76 år, mångårig chefredaktör på tidningen. Årsdagen av attentatet högtidlighölls under många år. Den 3 mars gick personalen till kyrkogården där de fem omkomna ligger begravda. – Vi hade med en krans som vi lade ned. Någon höll ett litet tal och vi böjde våra huvuden i vördnad, säger Alf Lövenborg. På senare år har han och hans hustru skött om graven. – Jag hoppas att någon kan fortsätta efter oss, säger Alf Lövenborg.

Dagens fråga

Brukar du lyssna på Melodikrysset?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev