Ejdersträcket runt Skåne är ett uppskattat vårtecken. Sven Splittorff själv kan däremot knappast kallas något vårtecken; han gör ett pass här vid bunkern öster om Kåseberga nästan varje dag, året om. – Jag har ungefär 350 skådardagar i Kåseberga varje år. Så gott som varje dag kan man på internet se hans rapporter om vad som flugit förbi hans observationsplats vid Kåseberga. Det har gjort honom till något av en institution inom svensk fågelskådning. – Jag får rätt mycket respons från hela landet. Det finns de som följer mig på nätet. Det finns till och med de som blir oroliga för hans hälsa om det blir en dag utan rapporter från Kåseberga från Sven Splittorff. Men även om han är starkt förknippad med Kåseberga så har han faktiskt inte hållit kollen där så väldigt länge. Han flyttade inte dit förrän i december 2001. – Min fru hittade huset på nätet. Hon frågade mig om jag ville flytta till Kåseberga. Och det gick ju bra. För att fråga en fågelskådare om han vill flytta till Kåseberga är ungefär som att fråga en polkagrisälskare om hon vill flytta till Gränna. Han tillbringade faktiskt sina första år i närheten, närmare bestämt i Ystad. Elva år gammal blev det flytt till Burlöv och Åkarp. han var 24 år när han började med fågelskådning, men han minns inte längre hur det kom sig att han gjorde det. Men han skådade mycket på Spillepeng och for runt en hel del med sin bror. – Sedan hade jag en paus på några är när jag fikade rätt mycket. Jag tävlingsmetade. Han arbetade som bagare, något som slet ut hans kropp så pass att han är sjukpensionär sedan 1997. Det är det som gör att han har tid att hålla koll på fågelförflyttningar förbi Skånes sydöstra hörn. Bidragande är också det faktum att han inte har körkort – han är inte så mobil. Fast på höstarna tillbringar han ändå en hel del tid på Sandhammaren. För en fågelskådare har varje årstid, varje väderlek – i alla fall så gott som – sina speciella möjligheter. Så här i skiftet mars-april är ejdersträcket en årlig begivenhet i Skåne. I Öresund flyttar ejdrarna faktiskt söderut, från ytterhavet in i Östersjön för att runda Skåne på väg mot häckningsplatserna längre norrut. Det är det som pågår när Skånskan hälsar på vid bunkern. Just här, precis där landet böjer sig ett par hundra meter öster om Kåseberga hamn, kommer fåglarna nära. Flock efter flock med ejdrar kommer i böljande band från Ystadhållet, lågt över vattnet. Sven Splittorff har en hel arsenal med räkneverk, fjorton stycken. De är avsedda för var sin fågelart och där klickar han av hur många av varje art som passerar. Dagarna innan har ha noterat över 30 000 ejdrar bara på förmiddagarna. En dag, när det räknades på eftermiddagen också, flög 76 000 förbi. Och då är det ändå betydligt färre ejdrar än för bara några år sedan. – Förr hade man ett par, tre dagar på säsongen med över 100 000 ejdrar. Det har man inte nu. – De första åren jag satt här räknade jag lätt in en halv miljon. Nu ligger det på 200 000-250 000 per säsong. Varje flock kikas igenom noga; där kan ju finnas en praktejder, vars hanar är riktigt ögongodis. När Skånskam hälsar på har det setts två stycken – hittills i år. Man får alltså titta på åtskilliga tusen ejdrar innan man får se en praktejder. Även om ejdrarna är det allt överskuggande just nu så flyger annat förbi också. Alfåglar, småskrakar, sjöorrar och olika sorters gäss och måsfåglar hör också till det som noteras. Sven Splittorff ser till att vara ordentligt påpälsad där han sitter. En ordentlig öronlappsmössa på huvudet. Benen har han instuckna i en sovsäck, vars nederdel i sin tur är instoppad i en plastsäck, som skydd mot markens väta. Nära ögat har han sin tubkikare och han har en handkikare på en så kallad "finsk pinne", ett arrangemang som finska fågelskådare hittat på för att spara sina armar under långa skådarpass. Till föda har han pulverkaffe, bröd som han köpt inne vid hamnen och en tub mjukost. Frukt brukar han också ha med sig. Hans uppgift som fågelräknare är självpåtagen; han har inget betalt, även om den intensiva och regelbundna rapporteringen har ett värde för forskningen om fåglar och deras flyttning. Vad är det då som får honom att sitta kvar, i så gott som alla väder? – Det är ju olika var dag. Och så är det ju så vackert med fåglar. – Och så har vi ju den här gåtan med flyttfåglar och väder. Som är en av de där sakerna man inte alltid har så mycket lättare att begripa bara för att man läser en massa om det. Han berättar hur det en dimmig morgon den sista april kom in kungsfåglar, Sveriges minsta fågelart, från havet. – De hade flyttat femton mil över vattnet. Förunderligt.